Jag har en teori.
Inte för att det är någon jättebra teori, förstås. Den har vissa poänger, men också en del gapande hål. Men i alla fall – det är en teori.
Den går ut på att framtiden ser ganska mörk ut för oss som gillar nya spel. För i framtiden kommer – tack vare crowdsurfingfenomenet Kickstarter – alla nya spel vara… gamla spel!
Välkommen till Wasteland. Och 1988. Och 2087.
För vad är det som finansieras via Kickstarter? Nya, innovativa, idéer? Glöm det! Istället är det relikuppföljarna, de som ingen velat röra vid på 20 år, men som vuxit till legendariska giganter i huvudena på nostalgiska gammel-gamers. Dessa gamla giriggubbar har genom århundradena samlat på sig högar med guld som de gladeligen skänker till andra gamla gubbar, som i gengäld gör precis de datorspel som samtliga inblandade gammelgubbar vill ha: spel som är som på den gamla goda tiden.
Vad är det egentligen som väntar oss, i denna mörka framtid?
Jag bestämde mig för att ta reda på det. Den senaste Kickstarter-sensationen heter #Wasteland 2. Gubbarna bakom det har i skrivande stund samlat in knappt 2,4 miljoner dollar, vilket förstås gör original-#wasteland|Wasteland – en postapokalyptisk #Fallout-föregångare som släpptes för 24 år sedan – till ett intressant föremål för studier.
Nej, jag är förstås inte säker på att det ens går att spela. Men jag tänker försöka.
DAG 1
Jag träffar en pojke som inte vet om han gråter
Likt alla gamla rollspel vet Wasteland precis hur man skapar spänning och engagemang från allra första bildrutan: ”Här, titta på en skärm fylld med en massa konstiga siffror och förkortningar som du såklart inte kommer att fatta om du inte är rollspelsnörd!”, tycks det säga. Lyckligtvis är jag en rollspelsnörd. Olyckligtvis fattar jag inte något ändå.
Välkommen till ödemarken, där du bland annat hittar Las Vegas.
I förväg har jag tänkt ut att jag ska skapa en egen hjälte och döpa honom till Kniv McKrig eller Ragnar Rök eller något sådant, men nu hamnar jag någon slags förvirrad trans och klickar ”next,” tills datorn råkat skapa fyra hjältar – de heter Hell Razor (!), Angela Deth (!), Snake Vargas (?) och Trasher (!) – och dessutom sparkat ut oss i den ödelagda ödemarken.
Det är den gladaste ödemarken någonsin!
Gräset är grönt! Sjöarna är blåa! Bergen är lila! Och själv ser jag ut som en jönsig töntapåg (OBS, betyder ”töntig kille”, för er som inte talar nyligen framimproviserad skånska) i gröna byxor. Några elaka ödlor verkar hålla med, och försöker följaktligen att äta upp mig. Gängets första strid tar vid.
