När #Medal of Honor startade på ny kula 2010 fick det stabila betyg. Varken mer eller mindre. Men detta, tillsammans med 5 miljoner krängda ex av skäggsoldaternas krig i Afghanistan, räckte bevisligen för att motivera en uppföljare. Om vi vill ha en? Efter att ha sett en filmisk och hårdkokt actionsekvens i en tyfondränkt, filippinsk stad är jag till en början kluven. Spelet tycks slitas mellan torr inspirationsbrist och habil, klassisk action. Coolt och tråkigt. Hisnande och själlöst.
Men medan vi bockar av de väntade inslagen, såsom tomteskägg, hesa whiskeyröster, scriptade båtrace och explosioner modell större kommer jag på mig själv med att tänka: "Fasen, måste allting vara kreativa triumfer?" Svaret är naturligtvis nej. En upptrampad stig kan vara minst lika angenäm att vandra som nybyggda vägar. Och i det här fallet leder den oss rakt in till blöta Isabela City.
Frostbite 2 levererar ännu ett krigsskådespel.
Eld och vatten. Frostbite 2 gör ett stiligt första intryck i #Medal of Honor: Warfighter. Soldaterna pressar sig fram genom ett delvis demolerat hotell och skottsalvorna slår med eftertryck ner i vattnet runtomkring. Omladdningarna är snabba, situationen tajt. På andra våningen flammar några mindre lågor och pelarna som håller uppe byggnaden har krackelerat oroväckande mycket. Mörkret omkring oss är talande och ger extra tyngd till skotten och ljudeffekterna de ger ifrån sig.
Medal of Honor har vidgat sina horisonter. Från att ha fokuserat på en konflikt och en nation tänker #Danger Close globalt och tar oss med till exotiska platser som Yemen, Pakistan och Somalia. Och istället för en sammanhängande brännpunkt kommer varje plats berätta sin historia, alltid inspirerat av riktiga händelser. I Filippinerna får vi exempelvis ge oss i kast med den verkliga separatistgruppen Abu Sayyaf som håller en knippe volontärer som gisslan.
Och utvecklarna lovar oss den mest autentiska shootern någonsin, i fler än ett avseende. Vi har redan avhandlat kapabla Frotbite 2, vilken på den furstliga pc:n ritar upp ljuvliga miljöer medan karaktärerna kanske inte är fullt så livfulla som i #Battlefield 3. Lägg till verkliga elitstyrkor och terroristgrupper samt det faktum att erfarenheter från livs levande soldater ska finnas i varenda detalj av spelet.
Alla kan vara lugna – de skäggiga soldaterna kommer tillbaka.
En sådan detalj är tillvägagångsättet för att bryta sig genom dörrar. När våra soldater kommer fram till en sådan ställs de inför flera val, via en diskret meny. Du kan till exempel, enligt den gamla skolan, sparka in dörren. Men med tanke på att en terrorgrupp väntar på andra sidan kan det vara värt att ta till en mer, så att säga, genomtänkt metod.
Glädjen framför verkligheten
Under demot vår vi se hur separatisterna överraskas av en flashbang och hur spelaren sedan i icke-autentisk slowmotion oskadliggör en efter en ur fiendestyrkan. Precis som med allt annat är det som klippt ur valfri actionrulle. På det hela taget känns upplevelsen tillrättalagd och med noggrannhet regisserad uti minsta polygon. Ja, jag skulle bli förvånad om valmöjligheterna står som spön i backen men jag skulle också överraskas om solodelen inte bjöd på lagom vräkig popcornunderhållning. För så är det; realismen väger tungt men ska aldrig stå i vägen för spelglädjen.
Crescendot av visningen tar i ända från tårna för att golva oss. Efter räddningsaktionen fortsätter dramat "till sjöss" på de översvämmade gatorna. I en skumpande gummibåt går färden framåt längs trånga gränder och hus som bara är millimeter från att krossa oss. Ovanför hotar de mörka molnen och runtomkring rasar eldstriden vidare. Det är effektfullt och bygger vidare på Hollywood-känslan.
"Vi hade inte ens tur med vädret."
Men Danger Close vill även lyfta fram något annat, något många av oss antagligen glömmer mitt bland explosionerna och eldstriderna. Soldaterna är inte bara våra krigsinstrument i högoktaniga shooters – de är människor också. Vad händer med de som lämnas hemmavid? Vilket pris tvingas krigarna betala? Och vad för slags strider utkämpas på diskbänksrealismens fronter?
Utvecklarna ska ha all cred för att de vill gräva djupare än en gevärspipa men det krävs mer än ett gråtmilt telefonsamtal till hustrun eller en inre monolog hos den menige. Vi får se vart det bär hän. Det är lätt att bygga klyschor men svårare att väcka känslor.
Warfighter siktar högt och gör det i en genre som knappast saknar kompetenta kombattanter. Om det räcker hela vägen till stjärnorna eller halva vägen till Hollywood återstår att se.
