Det har varit en lång resa.
Mina försök att utröna om några av världens allra mest klassiska spel är spelbara även för en lite yngre gamer har tagit mig till de mest underliga platser och situationer. Jag har bedrivit väldigt tveksam handelsverksamhet, krockat oräkneliga gånger med presentliknande rymdstationer och hållit på med (ett ton) knark i #Elite (läs om försöken). Jag har försökt hyra en kaninmästare vid namn Harry, pratat med en pojke som inte vet om han gråter samt ökenvandrat i syfte att läka dödliga sår i #Wasteland (läs om det här).
Så jag tänkte väl att jag hade sett det mesta. Jag tänkte väl att jag var redo nu.
Redo att resa längre bak i spelhistoriens mörker än jag någonsin vågat förut. Redo att resa till 1980, året då textäventyret #Zork tog världen med storm, trots att det saknade något som måste räknas som själva grundpelaren i modernt spelande: grafik.
Vågar du glänta på dörren till en ocean av text?
Jag har var varit väldigt skrämd inför tanken på att ge mig in i detta mörker, men jag trodde att jag var redo.
Det skulle visa sig att jag hade fel.
Skräcken
Jag kan inte nog understryka hur blandade mina känslor är inför detta uppdrag. Å ena sidan är jag oerhört intresserad av litteratur, interaktivitet och vad som kan hända om man smälter ihop dessa båda begrepp till någonting annat. Å andra sidan är jag säker på att det här kommer att bli en väldigt klaustrofobisk upplevelse. Hur mycket jag än älskar äventyrsspelen så fruktar jag den där känslan av hopplöshet som kan drabba en när man kör fast. Hur mycket värre måste det inte kännas när man – bokstavligen – famlar i blindo?
Och förresten, hur i hela friden spelar man ens sådana här spel?! Hur mycket av det jag skriver in kommer datorn att förstå? Kommer det blir som i de där fruktansvärda berättelserna som man har hört, som till exempel ”pusslet” i #Espionage Island där man ska trycka på en knapp. Man skriver ”PRESS SWITCH” och det funkar inte, man skriver ”PUSH SWITCH” och det funkar inte, man skriver ”PULL SWITCH” och ”FLIP SWITCH” och all skit man kan komma på – men det funkar faktiskt inte förrän man skriver ”SWITCH SWITCH”.
Min oro för situationer som denna driver mig till att göra något helt sjukt. Jag läser manualen.
En av manualens många informativa sidor.
Den visar sig vara så där läsvärd som manualer bara var för väldigt länge sedan. Allting presenteras som en historiebok för mellanstadiebarn i en fiktiv värld. Krig och knäppa kungar beskrivs, och efter varje kapitel finns instuderingsfrågor och skoluppgifter. En del av dessa är mesiga och roliga, som ”Would you have left a job as a rope salesman to become King of Quendor? List the pros and cons”. Andra är obehagliga och roliga, som “Collect several horses for yourself and your classmates. Ride through the center of your town, pillaging stores, burning homes and slaughtering young children and old women. Afterwards, ask people around town what it was like to live in a lawless state.” (efter kapitlet om kungadömets fall).
