Saõ Paulo.
Världens sjunde största stad. Fotbollens och favelornas stad. Staden där över en miljon människor lever i kåkstäder, byggda av skräp, utan vatten, el och avlopp, kontrollerade av knarkkarteller. Den stad där det finns fler helikoptrar än någon annanstans. Där begreppen över- och underklass kan tolkas bokstavligen, där de rika lever sina liv högst upp i skyskraporna, så långt från gatan, smutsen, fattigdomen och våldet som de bara kan komma.
Det är här de bor, det är här de sluter sina million dollar deals, det är här de firar efteråt, det är här de snortar dyra, fina droger upp i sina nya, dyra, fina näsor och det är faktiskt här som vi – tro det eller ej – till slut återser Max Payne.
Herr Payne har berikats med hawaiiskjorta och en ny rondör.
Han står, klädd i kostym, vid ett räcke av glas i en öppen etagevåning, hundratals meter över marken. Den enorma kåkstaden, favelan breder ut sig under honom. Den känns så långt borta och så långt nere, men samtidigt – om det är något vi har lärt oss om Max Payne så är det ju detta:
Max Payne faller alltid.
Fotbollsproffs eller mördare
”Nothing like the view of extreme poverty to make a penthouse cocktail party really swing” kommenterar Max utsikten, sveper ännu en whisky och vänder sig om för att betrakta de han tjänar. Nej, inte allmänheten. Max försöker inte ens låtsas att han är en polis längre. Nu är han inhyrd livvakt åt – för att använda hans egna ord – ”rika parasiter, inbillat mänskliga”.
Då öppnas hissdörrarna och ut väller verkligheten. De maskerade unga männen har smutsiga fotbollströjor på överkroppen och glänsande UZI: s i händerna, som för att representera de enda två valmöjligheter någon har om de vill lämna slummen och ta sig ända upp hit, till toppen av skyskraporna. Du kan bli fotbollsproffs eller mördare, och redan innan pistolerna börjat smattra, blodet börjat spruta och kropparna börjat falla till marken är det tydligt att de här männen tvingats välja det senare.
Och nu får de Max Payne efter sig, till på köpet.
Fäblessen för att hoppa först och skjuta sen finns kvar.
Det har förflutit nio år sedan förra gången Max gjorde vad han gör bäst – skjuta folk i slow-motion samt förlora precis allt han någonsin brytt sig om – och det är svårt att inte tycka att väldigt lite har hänt på den här tiden. #Rockstar – som originalutvecklarna #Remedy har lämnat över stafettpinnen till – har visserligen bytt vintermörker i New York mot sommarsol i São Paulo, men i övrigt är det mesta sig likt.
Det handlar alltså om att skjuta folk i slowmotion, och det fungerar ungefär som det alltid har gjort. Man kastar sig fram och tillbaka, prickar huvuden och ser dödliga kulsvärmar långsamt susa förbi. Och nej, trots att bröderna Wachowski gjorde vad de kunde så lyckades de inte helt stanna tiden då, när Matrix-trilogin regerade världen, runt millennieskiftet. Så slowmotionmörsande känns förstås inte riktigt lika hett idag som under de första Max Payne-spelens glansdagar. Men det är fortfarande roligt, och känns fortfarande rätt häftigt.
