Begäret efter en anständig bonnlurksracer brinner lika intensivt i dag som när #Flatout tände gnistan för åtta år sedan. Förutom uppföljaren #Flatout 2 har ingen riktigt mäktat mäta sig med den frejdiga blandningen av folkrace, kraschbelöningar och bedårande skitighet.
#Dirt Showdown gör en halvhjärtad ansats att plocka upp Flatouts flanellrutiga arkadfana. Senare års upplagor av Dirt har visserligen avhandlat långt fler discipliner än just rally, men ganska exakt ett år efter #Dirt 3 överger #Codemasters den racingform som #serien föddes ur för 14 år sedan. Istället får vi ett racingspel med discipliner som gör förnamnet rättvisa.
Smutsig körning är Dirts rätta element.
Brittstudion bjuder på en lika svulstig presentation som alltid, och ett par manliga "Awesome!" undanröjer alla tvivel på hur jäkla coolt detta är. Om det nu fanns några tvivlare kvar efter introduktionens överdåd av hårdrock, explosioner och skakande kontroll vid varje menyval. Men bakom den läckra ytan väntar en serie vekt sammanhållna race. Tiotalet tävlingsformer samsas i ett fyrdelat och överraskningsfritt karriärläge där nya deltävlingar blir körbara i takt med framgång i de föregående.
Upplägget saknar synbar struktur – ett banrace i Tokyo kan följas av utslagningskörning var 15:e sekund i ett snöigt Colorado och sen röjig poängjakt à la #Destruction Derby på Baja California-halvön. Anständiga placeringar är det enda som krävs för att låsa upp nya deltävlingar, så poängutdelningen efter loppen känns… tja, poänglös. Ett RPG-virus härjar bland spelutvecklare världen över och Codemasters har definitivt smittats. Pengavinster, däremot, fyller en funktion i det att du kan köpa och trimma bilar. Att det sen inte skiljer särskilt mycket mellan bilarnas känsla och beteende sänker värdet av funktionen.
För snabbt?
Showdown-kärrorna beter sig avgjort snällare än sina Dirt-syskon, bromsen biter som en rottweiler och sällan krävs mer än en lätt touch på bromsen. Men en uppladdningsbar nitro föder ändå viss osäkerhet i banloppen; den laddas långsamt automatiskt och snabbare vid krockar, så ledaren kan ibland få oväntat sällskap av folk som bucklat till sig full nitrotank. I vissa discipliner fyller den en viktig strategisk funktion. Ett exempel är Domination där du jagar bäst tid i var och en av banans fyra sektioner, ett annat för att snabbt få upp farten efter att ha krockat i någon av de vansinniga korsningarna vid varvkörning i 8-Ball-läget.
Just de kraschinriktade spelformerna är de som fungerar bäst, inte minst mot mänskliga motståndare över nätet. Sadisten inombords ler i mjugg när jag kraschar en motståndare av plattformen i Demolition Derby, ett leende som övergår i rått hånskratt när min kofångare skickar 8-Ball-ledarens bil till de sälla jaktmarkerna. Samtidigt frågar jag mig varför det inte görs mer av kraschandet. Varför översätts de inte i poäng, unlocks eller statistik över vem i kompisgänget som av säkerhetsskäl borde få både bil och körkort sänkta i Marianergraven?
Den här trafikpolisen ger ordet "övernitisk" ett ansikte.
Det här börjar kännas typiskt för Codemasters, de har massor av bra idéer som de inte gör något med. #F1 2011, Dirt 3 och nu Showdown visar tecken på att ha släppts för snabbt, och det svider med tanke på den potential spelen sitter på. I Showdowns fall vill jag att tokracingen tas bättre tillvara och att Honnigan – en sorts trickkörning där man gör donuts och kör omkull färgade koner (extra tråkigt för oss färgblinda) – skippas, eller åtminstone lyfts ut till en egen avdelning. Den känns i sammanhanget som att blanda in konståkning i #NHL bara för att spelarna råkar ha skridskor på fötterna.
Dirt Showdown förtjänar mer omsorg och bättre struktur. För även med högklassig presentation och åtskilliga guldglänsande stunder blir den kvardröjande känslan att det är ett budgetspel i lyxförpackning. Jag är övertygad om att mer tid hade gjort underverk, men det krävs kanske sämre försäljning för att Codemasters bilspel ska få den omsorg de förtjänar. Med tanke på hur kul jag emellanåt har med Showdown är det ett skamlöst slöseri med spelglädje.
Fotnot: Vi har kört Xbox 360-versionen av Dirt Showdown.
