Soulcalibur IV är en uppföljare till det genialiska spel som kom 1999 och hette... eh... Soulcalibur. (#Namco borde vetat att det skulle komma uppföljare och döpt det till Soulcalibur I direkt). Dreamcast var konsolen, och det var ett av de absolut bästa spelen till den burken. Det var fighting, i gammal anda, fast till skillnad från de flesta andra spel i genren med vapen. Svärd (vissa av dem gigantiska!), stavar, spjut och nunchukor, you name it. Ett banbrytande spel som vände upp och ner på spelvärlden innan millennieskiftet och tog det till ytterligare en nivå.

Och här är vi nu, nio år senare, med ett nytt spel i serien och undrar hur bra det egentligen står sig jämfört med dagens lir. Är vi fortfarande intresserade av fighting? Bryr vi oss? Behöver vi inte mer djup i berättelserna än att man pucklar på varandra med knölpåkar och dylikt?

I detta fall är svaret JA, JA och JA! Vi behöver djup. Vi behöver en story. Vi behöver känna oss delaktiga i ett äventyr, bli ett med karaktärerna och slåss för något vi tror på. Namco har förstått detta. De är inga duvungar. De har utvecklat spelet precis åt det håll de borde.

Nytt spelläge

- fixar det ytligheten?

Det jag pratar om är "Tower of Lost Souls". Ett torn som man ska försöka klättra upp i (och sen ner från) genom att så skickligt som möjligt ta sig från nivå till nivå. Det blir svårare och svårare och man får verkligen använda geniknölarna för att använda just rätt figur och rätt vapen för att klara vissa plan. Ett nytt djup i spelet? Absolut. Inte bara hjärndött bankande.

En annan spelform är Story-läget, där man får en liten historia kring varje karaktär genom att slå sig genom fem olika nivåer där den sista alltid är en starkare boss. Det är intressanta och spännande berättelser, om än lite tunn story i de flesta fall. Men eftersom det finns enormt många karaktärer gissar jag att utvecklarna siktat på kvantitet i stället för kvalitet. Gott så. Det duger för mig. Och känns det för töntigt med små berättelser går det så klart alltid att spela det det vanliga arkadläget.

På tal om kvantitet så genomsyras Soulcalibur IV av just det. Det finns hur mycket krigare, vapen och moves som helst, så om du tar dig tid att spela så finns det tid att slösa. Mycket tid. Det blir aldrig långtråkigt, tack vare den otroliga mångfalden av spelare, nivåer, banor och spellägen. Du låser upp nya grejer hela tiden och frågan är om det finns något slut på alla bonusprylar. Jag hann då aldrig dit under mina testtimmar.

Karaktärerna är dessutom mångfacetterade och känns rejält genomarbetade. Mycket kanske tack vare att de flesta är gamla karaktärer från tidigare spel – har du spelat andra Soulcalibur kommer du känna igen dig direkt i rollerna. Även om det numera finns än fler att välja på.

Kvalitet eller kvantitet?

- Namco väljer båda

Men Namco tummar ändå inte på kvaliteten. Tack och lov. Detta lir är ett av de absolut snyggaste någonsin; ibland sitter man bara och häpnar av filmsekvenserna och stillbilderna, som är klara, färgglada och vackra rakt igenom. Rörelserna i själva fajterna är naturliga och härliga, och det tillhörande ljudet är också det riktigt skönt. Musiken är aningen överarbetad och nästan för stämningsfull, men passar ändå bra in.