#Mario Tennis Open är Tokyo-baserade #Camelots fjärde tennisspel åt #Nintendo, och deras första sedan 2005 års #Mario Tennis: Power Tour till Game Boy Advance. Fastän utvecklarna haft gott om tid att samla på sig nya idéer under åren emellan tycks ledordet under utvecklingen ha varit enkelt och lättillgängligt, för utöver de givna singel- och dubbelturneringarna och den standardiserade versionen av ”tv-spelstennis” som vi sett förut så finns här i ärlighetens namn inte så mycket nytänk.
Luigi får betalt för gammal ost.
I början väntar fyra cuper på klassiska teman som Mushroom Cup och Flower Cup. Ingen förutom den mest totala nybörjaren kan ha något som helst problem att klara dessa, och svårighetsgraden ökar inte till anständig nivå förrän du låst upp de fyra sista turneringarna. Först då börjar spelet på riktigt.
Fokuserat men ofokuserat
Tyvärr förtas spelkänslan under matcherna av att Camelot inte verkar veta vad de vill göra, för Mario Tennis Open känns varken som det där ultimata over-the-top-tennisliret eller det djupare, mer seriösa alternativet. Visst finns möjligheten till specialslag i form av helt verklighetsfrånvända skruvar och stenhårda smashar, men varför tar de inte ut svängarna och ge varje karaktär unika specialslag? Som det är nu finns givetvis skillnader som att Bowser/Donkey Kong slår hårdast, Mario/Luigi är all-round och Yoshi snabbast, men det är alldeles för sparsmakat för att varje karaktär ska kännas riktigt unik. Jag har inga problem med ambitionen att låta ett tennisspel handla om just tennisen, men för att ett så här avskalat sportspel i #Nintendo-världen ska funka krävs ett betydligt djupare och mer träffsäkert gameplay.
De minispel som Camelot trots allt klämt in är i stort sett meningslösa. Inslag som att samla poäng genom att skjuta bollar igenom ringar eller placera bollen till särskilda delar av banan är inget nytt, men mer otippat är Super Mario Tennis. Det är precis vad det (nåja) låter som – #Super Mario Bros. i NES-tappning som du spelar dig igenom med tennisboll! Genom att dunka boll mot en bildvägg som spelar upp banorna kan du pricka svampar (större boll), Goombas (bonuspoäng) och sist men inte minst den klassiska flaggstången för att klara banan. Super Mario Tennis är en rolig idé, men blir snabbt tradig och funkar inte riktigt i längden.
Realism är inte spelets starka sida. Gräset är ju alldeles för kort – skärpning, Nintendo!
Eftersom singelläget snabbt är avklarat är det enda som höjer mervärdet att du låser upp nya prylar genom att fortsätta spela. Under matcherna tjänar du mynt som du använder till att låsa upp racketar, tröjor, armband och skor. Utrustningen varierar i attribut som slagkraft, skruvar och snabbhet, vilket gör det möjligt att klä upp och skräddarsy din Mii-karaktär precis som du vill ha den. Tyvärr är det bara Mii-figuren du kan bygga upp själv. Inslaget görs onödigt svåröverskådligt av att all statistik levereras i tårtdiagram och att Camelot av någon anledning tyckte att det var en god idé att inte ge spelaren en lättöverskådlig överblick över hur prylarna passar ihop med varandra.
Mario Tennis Open en förvånansvärt tam installation i Nintendos långkörarserie, och det erbjuder inte mycket nytt för den som redan spelat sig trött på föregångarna. Spelkänslan är långtifrån en katastrof och det funkar bra i kortare stunder, men den översvallande känslan är att spelet är alldeles för medelmåttigt. 3D-funktionen är fullständigt överflödig och alternativet att spela med rörelsekänslig kontroll gör bokstavligen talat att spelet spelar sig självt. Älskade du föregångarna eller planerar att köra extremt mycket multiplayer så kan Mario Tennis Open vara värt en titt, men för den ensamme spelaren finns inte mycket att hämta.
