Att släppa klassiska spel i högupplösta kostymer har varit ett recept flera utgivare använt sig av under de senaste åren, med varierande resultat. För #Sony har det varit finfina affärer med de framgångsrika God of War-, #Team Ico- och Jak & Daxter -samlingarna som lysande exempel på hur bra äldre spel kan stå sig även i dagens konkurrens. Med det i bakhuvudet borde #The Ratchet & Clank Trilogy vara ett säkert kort – och det är precis vad det är.
För den som följt Playstation-scenen under 2000-talet behöver #Insomniac Games dynamiska duo inte någon närmare presentation. De är ett klassiskt hjältepar där den ivrige och fysiske Ratchets muskler kompletteras av den lugne och eftertänksamme roboten Clanks hjärna. Tillsammans tvingas de ständigt ut på nya äventyr som kräver en föredömligt välavvägd blandning av skjutande, hoppande och tänkande för att lyckas rädda galaxer från superskurkar.
Spelen släpptes så tidigt som 2002, 2003 och 2004 – men glädjen är tidlös.
Ordningen på de tre delarna är viktig för den säger mycket om spelens upplägg och utveckling – i synnerhet arsenalen. Fokus har ända sedan den första delen kom 2002 legat på de fantasifulla vapen och tillbehör som du hittar, köper och uppgraderar under den galaktiska resans gång. Vissa av dessa återkommer i en eller annan form i flera delar, men Insomniac har hela tiden visat prov på en imponerande förmåga att komma på finurliga nyheter. Detta blir än mer påtagligt när du spelar trilogin i sin helhet då du kan se hur utrustningen utvecklas och förfinas för varje iteration.
De övriga bitarna, hoppandet och pusslandet, får finna sig i att sitta i baksätet men det innebär för den sakens skull inte att de är dåliga. Något Mario är det givetvis inte tal om, men det är tillfredsställande att få hoppa och svinga sig fram de gånger där det krävs. Kontrollen sitter där den ska, speciellt i de senare delarna, och tack vare en väl fungerande kamera kan du aldrig skylla på något annat än din egen oduglighet när du trillar ner i avgrunden. Tankenötterna som finns – de är i ärlighetens namn inte särskilt många – är även de på en lagom nivå och känns aldrig meningslösa eller frustrerande utan bara som ett välkommet ombyte. Visst kan du utan att ljuga hävda att de tre första delerna rent spelmekaniskt ligger i lä jämfört med de än mer förfinade Playstation 3-delarna, men de håller ändå riktigt hög nivå.
Trilogin har alltid varit vacker, den högre upplösningen skadar knappast.
Ratchet & Clanks storhet har dock inte bara att göra med fantasifulla vapen och responsiva kontroller. En lika stor del i framgångssagan är berättelserna som faktiskt är något utöver det vanliga. I den inledande delen träffas Ratchet och Clank för första gången när de måste stoppa den onda ledaren Drek som vill ta bitar från alla planeter i Solana-galaxen för att ersätta sin egen som han kört slut på. I uppföljaren får de nyfunna vännerna i uppdrag att hitta en bortrövad varelse av ett megaföretag. Givetvis är det inte riktigt så enkelt som det verkar då varken uppdraget eller varelsen är vad det först ser ut att vara. Antagonisten i triologins avslutning är den numera klassiska doktor Nefarious vars mål är att utplåna allt biologiskt liv i universum. Detta för att bana vägen för robotorna.
Charmen slår i taket
Tre historier som alla är tillräckligt olika för att vara kännas fräscha samtidigt som alla har en gemensam kärna i underbar humor, finurligt berättande och härliga karaktärer. Framförallt är det karaktärerna och samspelet mellan dem som höjer det över mängden och då menar jag inte bara jämfört med andra spel i genren utan spelvärlden i stort. Ratchet och Clank är givetvis stjärnorna, men figurer som den misslyckade superhjälten Qwark och den galne Nefarious bidrar till ett karaktärsgalleri som konkurrenterna borde vilja döda för.
Tekniskt går det inte att komma ifrån att det här är spel utvecklade till Playstation 2. Jämfört med de delar som släppts till Playstation 3 står de sig således slätt med få polygoner och trista texturer. Precis som fallet var med #Trilogy"Jak & Daxter-samlingen så gör det emellertid inte så mycket tack vare den färggranna och Pixar-inspirerade stilen på grafiken som gör skönhetsfelen mindre uppenbara. Ljudbilden håller däremot hela vägen in i kaklet och det är imponerande att lyssna på röstskådespeleriet som får mig att önska att det vore hälften så bra i nyutvecklade titlar.
Som synes handlar inte om eldkraft och plattformsskutt.
Nyheter jämfört med originalen då? Troffésupport finns där givetvis och grafiken har fått sig en uppiffning tillsammans med stöd för 3D. I övrigt är det mesta intakt, vilket inte alltid är av godo. Ett exempel på detta är den första delens avsaknad av strafe som irriterar tio år efter debuten. Däremot så ska #Idol Minds, som skött portningen, ha en eloge för att onlineläget från del tre är intakt. Det är väl tveksamt om det kommer få något större följe med tanke på dagens hårda konkurrens, men samlingen hade inte varit komplett utan inslaget.
Samtliga tre spel håller väldigt hög kvalitet och ser du till antal speltimmar per krona är det svårt att hitta något som är i närheten av samma värde. Något nytt mästerverk är det emellertid inte så även om det är svårt att hitta någon stor nackdel kan det inte bli något annat betyg än en stark rekommendation från min sida.
