Warhammer 40,000: Dawn of War - Dark Crusade har inte bara ett jobbigt långt namn, det är också den tredje delen i Relics tappning av Warhammer 40k-universumet till PC. Första delen, som helt sonika hette Warhammer 40,000: Dawn of War, kom 2004 och följdes upp av expansionen Winter Assault 2005. Dark Crusade kallas den andra expansionen, men är självständig på det sätt att den inte kräver någon av föregångarna installerad för att kunna spelas.

Jag trodde alla robotar var snälla

För de som missat Dawn of War så är det ett RTS med grupper med soldater istället för den traditionella ensamma soldaten du kontrollerar. Varje grupp har olika med hälsa, moral, skada som ges i närstrid och skada som ges med skjutvapen. Resurser samlas genom att kontrollera bestämda punkter på kartan samt genom vissa byggnader. Det är ett ganska speciellt spelsätt, men det är lätt att förstå när man väl börjar spela.

Det första spelet, Dawn of War, innehöll fyra raser; Space Marines (de goda, mänskliga supersoldaterna), Eldar (de avancerade men också väldigt dryga alv-liknande varelserna), Orks (som är orker) och Chaos Space Marines (som är före detta mänskliga supersoldater men som började dyrka konstiga gudar). Winter Assault la till Imperial Guard, som är vanliga människor med väldigt stora kanoner.

Nu har vi Dark Crusade, som lägger till två nya raser: Tau och Necrons. Tau är komplicerade utomjordingar med mycket häftig teknik. De är riktigt bra på att skjuta, men de har ingen aning om hur man klarar sig i närstrid. Till detta har Tau allierat sig med Kroot, som är ganska primitiva varelser men de slåss bra. Tau är en ganska snäll ras, åtminstone i jämförelse med Necrons. Om Indiana Jones 4 kommer bli en cross-over med Terminator, så är det med stor sannolikhet att det blir Necrons som kommer få piskrapp av Dr. Jones. Necron är odödliga skelett-robot-zombies, som endast lever för att döda allt annat liv. Kinky.

En planet

- tio tusen frags

Första Dawn of War fick rejält med kritik för sin enformiga kampanj. Winter Assualt hade en bättre, men tvingade istället fram rasbyten mitt i uppdragen. Kanske för att slippa få samma kritik två gånger ändras kampanjen i Dark Crusade. Nu är det en planet som ska erövras, och som spelare är du fri att välja vilken armé du vill av de sju alternativen. Som i Dune II handlar det om att ta över så många områden du kan och slå ut de andra spelarna. För varje område du har får du en global resurs, som kan användas till att antingen förbättra försvaret i dina områden eller att träna speciella soldater som fungerar som din ledares livvakter. När du anfaller ett område hoppar du ner från kartan över planeten Kronus och spelar en skrimish-match. Vissa banor erbjuder speciella regler för att vinna, däribland de kartor där fiendens huvudbas ligger.

Kampanjen kan lätt spelas om med en ny ras, men det är för många banor som endast är skrimish. AI:n i skrimish är överlag ganska bra, men den har fortfarande problem med att fatta att man kanske inte ska fånga en relik med hela dess armén under tiden som jag bränner upp hans bas.

Allt eftersom spelet fortsätter låser man upp uppgraderingar till din ledare. Den spinkiga gubben du började med, som knappt ens kunde springa ifrån fienden utan att bli dödad, blir till slut en enmansarmé som äter upp dem som motsätter sig din armada.

Ljudet är bra, men många och underhållande röster och ljudeffekter. Musiken låter pampig, men den är till största del samma som användes i de två tidigare delarna.

Dark Crusade använder sig av samma motor som Dawn of War, som nu är ett par år gammalt. Grafiken är inte lika bra som i de RTS som släpps nu, men den kommer undan på grund av att spelet är en expansion och för att designen är felfri. Varje modell, varje bana, varje Bolter-kula känns WH40k, och varje ras ser ut och spelas som den gör i tabletop-varianten. Tau skjuter bra men tål inte mycket och Necrons reser sig ibland efter att de blivit dödade, precis som de gör när du annars rullar tärningar för att se om skotten träffar. Dawn of Wars starkaste sida är att det är Warhammer 40,000, och inte en kombination av Warcraft och Starcraft. När jag först hörde om uppgraderingar av ledaren trodde jag att det skulle bli en kopiering av systemet som används i Warcraft III, men när jag ser hur det genomförs i Dark Crusade och att namnen är samma som i regelboken försvinner allt tvivel om originaliteten.

Dark Crusade är perfekt lämpat för multiplayer, med sina snabba matcher och ett oerhört stort lager med banor. Det är aldrig någon brist på spelare, men det finns vissa problem. Spelet är inte balanserat som det ser ut idag; Necrons och Tau är något bättre i jämförelse med de äldre raserna. Detta var problemet med Winter Assault också, då Imperial Guard, den nya rasen, också var lite bättre än den blev med senare patchar. Balansen kan självklart diskuteras, och jag kan självklart inte uteslutande säga att jag har rätt. Hursomhelst kommer det med största sannolikhet släppas ett gäng med patchar till Dark Crusade för att fixa till balansen, precis som det har gjorts för de tidigare titlarna.

Krig! Blod! Dakka dakka!

Dark Crusade är inte felfritt. Kampanjen har sina missar, ny musik hade verkligen inte skadat och grafikmotorn kunde behöva sig en uppgradering, men trots detta är det fortfarande ett riktigt bra spel. Spelsättet är helt oemotståndligt, det är blodigt och det är brutalt. Dark Crusade gör egentligen inget nytt, men de två nya raserna gör däremot att ett förbannat bra spel nu fortsätter att vara ett förbannat bra spel. Jag gnäller på Dark Crusade, men det är mest för att jag tycker om det så mycket. Det är en god gammal vän nu. Man vet vad det går för, och det gör en inte besviken.

Testdator:

AMD Athlon 3500+
1024 MB RAM
Geforce 7900 GT 256 MB
Windows XP