För en vecka sedan publicerades mina första intryck av #The Secret World här på FZ och jag slog redan då fast hur imponerad jag är av #Funcoms nya mmo. Då hade spelservrarna bara varit igång i sju dagar. Drygt två veckor efter premiären är det dags att lämna en slutgiltig rapport, med betyg, och även om vissa sprickor i fasaden har visat sig så är jag fortfarande djupt förälskad.
Om du är en sån person som enbart läser första stycket och sneglar på betyget så är det väl lika bra att jag berättar det för dig med en gång - The Secret World är bra. Riktigt, riktigt bra.
Jag vill också vara skotte och farlig. Jag är mest svensk och harmlös.
Jag vet att det bär med sig vissa risker att säga något sådant när det kommer till ett helt nytt mmo. Om några veckor eller månader kommer en mer exakt bild av spelet växa fram. Nu har Funcom precis gått ut med att de ska uppdatera det med nytt innehåll på en månatlig basis, men det återstår väl att se hur det blir med den saken – “seeing is believing” och allt sånt. Men vad som finns här för stunden är tillräckligt för att jag jag ska känna mig trygg i min nuvarande kärlek.
Nykär och nervös
Den enda gången jag kan erinra mig att jag kände mig nervös och skrämd i ett mmo, och faktiskt hoppade till i min skrivbordsstol, var under ett ovanligt stämningsfyllt uppdrag i #Star Trek Online (av alla spel). The Secret World lyckas med det om och om igen. Det når såklart inte Silent Hill-nivåer – jag vågar trots allt spela ensam – men när ljuset släcks ner och jag enbart har en ficklampa för att visa mig vägen under Into Darkness, ett uppdrag alla spelare får när de når en viss rang med sitt hemliga sällskap, är jag på helspänn.
Spelare (och speciellt mmo-fans) gillar att prata om “immersion”, det stadie där man lever sig in i det aktuella spelets värld helt och hållet och där spelmekaniken mer eller mindre helt glöms bort. I jämförelse med alldeles för många mmo-spel som släppts på senare tid är det här någon som The Secret World tagit fasta på. Vare sig det gäller att springa runt och skjuta zombier i Kingsmouth eller ta striden till uppvaknade faraoner i Egypten så är det lätt att helt förlora sig i den värld Funcom målar upp.
Ju större de är, desto hårdare faller de.
Manuset är välskrivet, röstskådespeleriet imponerande och de områden man rör sig i är fulla av detaljer som gör att det faktiskt känns som en version av vår värld som hade kunnat existera. När jag springer runt i London, mest för att handla nya kläder, känns det som en levande stad. Kingsmouth, det lilla zombie-infekterade samhället, känns som ett ställe man faktiskt hade kunnat besöka. Visst gör man nerdykningar i allt från helvetet till drömmar om vad som hände för 1000 år sedan, men det känns inte konstigt när man väl gör det. Det märks att handlingen är genomarbetad, det finns en helhet här som många andra spel går bet på.
