En bit över 160 timmar, fördelade på två klasser. Det är vad jag har klockat i #Diablo III så här långt. Det tog bara några få dagar att nå inferno-svårighetsgraden, och av de 160 timmarna avverkades närmare 100 de två första veckorna, 40 veckan därefter och sedan dess... tja, någon sporadisk spelsession då och då för att se om man kanske inte har lite tur och får tag i någon rolig pryl. Jag har gått och blivit casual, kan man säga.

Ja, jag har tröttnat på Diablo III. Men nej, jag tycker inte att det är ett dåligt spel.

Hello my friend, stay awhile and listen…

Diskussionerna kring den tredje, "smått" hypade delen ligger många och tunga i luften. Åtskilliga gick in i spelandet stenhårt från början, för att därefter liksom jag själv trappa ner markant. Andra gick in närmast makabert hårt och det har flera gånger dykt upp kommentarer som klargör att "Jag har spelat 300 timmar och jag har redan tröttnat, det är ett jäkla skräpspel, inte alls vad jag ville ha, Blizzard you are dead to me now".

Måste diskussionen ligga på den nivån? Vem är det som lurar vem? Kanske känner människor med den känslan att Blizzard lurar dem, att de följde PR-snacket som närmast försökte få Diablo III att framstå som det perfekta spelet. Mer variation, mer valmöjligheter, mer skicklighet, mer av allt. Med tiden fick det folk att känna att deras idealiserade bild med tiden krackelerade, samtidigt som de förgäves försökte fylla i de luckor de fann. Kanske är det bland annat spelmediernas fel, att vi okritiskt vidarebefordrar yttrade ord från diverse spelutvecklare, när vi egentligen skulle kunna presentera en motvikt mot företagens inte lite subjektiva framställningar.

Oh Cain, the memories, the memories. Ha det gott på andra sidan!

Och det är ju Blizzard vi pratar om, gott folk. Blizzard, som först nu kanske sjunker ner lite från sitt slott i molnen. Kanske än viktigare är det att fansen tar det lite lugnare, slutar kolla upp mot skyn och istället ser sig för så att de inte blint fastnar i de gropar i spelträsket som finns.

Men här vill jag att vi backar lite i tanken. Om du själv spelat #Diablo och #Diablo II bör du dra igång den här helt magiska ljudslingan. Hur mycket spelades egentligen de tidigare spelen? Det första spelades av mig under en tid strax innan tonåren. Vad betydde storyn för mig då? Det andra var i början av tonåren, och det var som det är för många i den åldern mycket som händer i huvudet. Men minnena finns kvar. Första mötet med The Butcher, eller hur jobbig Duriel var. Stämningen.