Dust: An Elysian Tail

Xbox Live Arcade-spelet bakom den förvirrande intetsägande och förväxlingsbara titeln #Dust: An Elysian Tail har på förhand uppmärksammats för faktumet att det är resultatet av en enda skapare. Dean Dodrill, som han heter, har i tre år suttit så gott som isolerad för att skapa detta fantastiskt vackra actionrollspel – det är svårt att alls ta in att hela den värld som uppmålas framför spelarens ögon är en ensam mans färgsatta entusiasm.

Nu är det ju emellertid så att ett spel måste kunna bedömas oberoende av de omständigheter under vilket det kommit till, och om vi börjar i den änden är Dust: An Elysian Tail kanske inte fullt så lyckat.

Bakom den vackra ytan döljer sig skavanker.

Vi finner oss i en värld på undergångens rand – en sällsamt vacker, handmålad värld bebodd av djurlika humanoider som ger lika mycket vibbar av Disney som japansk anime. Huvudkaraktären vaknar, klyschigt drabbad av minnesförlust, till en påhälsning av ett talande, mytiskt svärd och dess beskyddare, ett litet flygande irritationsmoment vid namn Fidget. Då han glömt allt blir hans tillfälliga smeknamn Dust, och med vapnet i hand följer han sedermera dess ödesmättade anvisningar för att vända världens nedåtgående trend och bekämpa ondskan.

Sidledsrollspelande

Dust: An Elysian Tail är ett icke-linjärt rollspel som manövreras helt i sidled, likt förmodade inspirationskällor som Castlevania, Metroid eller varför inte #Odin Sphere. Spelaren använder i huvudsak svärdet för att i realtidskonfrontationer hugga sönder och förvandla drivor av fiender till ännu större drivor av prylar att samla. Bortsett den vitala pareringsmanövern, som stoppar och tillfälligt slår ut fienderna som gjort utfallen, finns det ingen större variation i våldsverkandet. Det skulle då vara alternativet att nyttja flygfät Fidgets förmågor i kombination med Dusts, då kan de orsaka destruktiva, högtflygande fyrverkerier över hela skärmen.

Fiendemotståndet är förvånansvärt, nästan frustrerande ojämnt. Generellt är spelet ingen större utmaning, särskilt inte i den lagom tillbakalutade problemlösningen, men det kräver ändå en ständig vaksamhet för plötsligt anstormande, dödliga fiender. Oftast kan man komma undan med att bara svepa fram som en tornado av ond bråd död och framförallt med Fidget-attackerna blixtra, spränga och kulsprutebombardera fienderna nästan oavbrutet, men så får de värsta lömskingarna in en lyckträff som kan orsaka nästan omedelbar död om man inte har garden uppe och är beredd med tajmade pareringar. Kanske är det helt enkelt så att kontrasterna är för stora. Man blir så bortskämd med att lätt kunna ta till Fidgets superattacker, som tycks helt gränslösa och inte kräver någon som helst finess, att man helt enkelt tappar skärpan.

Kaoset är ständigt närvarande i striderna.

Det utseendemässiga är gnistrande vackert, ofta bokstavligen, i sina starka färger och ljuseffekter. Spelet är i allmänhet tilltalande så länge det inte sätter för stor tonvikt på handlingen, vars målgrupp är fullständigt oklar. För oss lite äldre är den inte så lite övertydliga, filosofiska undertonen och de uttalade visdomsorden – för att inte tala om den forcerade, självmedvetna humorn – så pinsam att man vrider sig på stället och vill lämna sin kropp tills det hela är över. Delvis kan detta nog också skyllas på de visserligen inlevelsefulla men jobbigt tillgjorda röstskådespelarna, särskilt tidigare nämnda, hysteriskt skrikande Fidget. Samtidigt känns spelet inte heller som något specifikt för yngre, med sina medvetna retroflörtar och sin klassiskt strama spelmekanik. Frågan är om de alls skulle engagera sig i spelets moraliska frågeställningar.

Precis som i "Metroidvania-skolan" av spel snubblar man över nya förmågor under äventyrets gång. Dessa möjliggör det för vår hjälte Dust att ta sig dit han tidigare inte nått, som glidande längs marken genom trånga passager eller klängande på klätterväxter. Man kan verkligen fråga sig hur dessa manövrar kan kräva särskilda "uppgraderingar" av hans person, när de känns tämligen grundläggande – men det här får vi väl köpa för illusionens skull. Resultatet är iallafall att man ofta får tillfälle att återkomma till spelets diverse stora platser, och därför kan detaljkartan faktiskt visa sig vara lite väl detaljfattig, då den i väldigt små, sammanlänkade kuber representerar olika stora, ibland enorma miljöer.

Likt andra titlar i "Metroidvania"-genren får du återvända till gamla platser för att nå nya.

I rollspelsmekanikernas mest grundläggande anda klättrar man också i erfarenhetsnivå och får spendera poäng på olika egenskaper, men det rör sig tyvärr inte om något mer märkvärdigt än faktorer i stil med styrka, uthållighet och hälsa. Något större utbud av vapen handlar det förstås inte heller om, med tanke på att svärdet man svingar från början är en central del av handlingen. Därför förstärker man sig själv mest med olika smycken och lyckoamuletter.

En storartad bedrift – för en man

Dust: An Elysian Tail är otvivelaktigt en storartad bedrift – för en man. Den enhetliga visionen ger iallafall visuellt och speltekniskt också ett tajt resultat. Men variationen är inte särskilt stor, och handlingen, vars pinsamma repliker framförs av krystade skådisar, kan verkligen göra en avtänd om man inte har överseende. Jag förstår inte heller alls hur skaparen tänkt med Fidget och hennes förmågor, som gör de flesta konfrontationer till ett kaotiskt flackande i himlen. I slutändan kan det här definitivt vara värt både Xbox Live Arcade-pengar och uppmärksamhet, men det gäller verkligen att man vet vad man ger sig in på...