Jag måste konstatera att jag blev stormförtjust i #Resident Evil 5 när det var aktuellt för tre år sedan. Den nya riktningen, som så tydligt hade markerats med det actionpackade #Resident Evil 4, fick i och med generationsskiftet en samarbetsmekanik som på något sätt ursäktade stelkrampen i spelets styrning. Det var episkt, rafflande, överdrivet och underhållande. Jag minns hur jag direkt efter att ha intensivspelat igenom Resident Evil 5 gottade mig åt vaga uttalanden från #Capcom om succén och hur de skulle ta den vidare med sexan. Den kändes då så oöverskådligt långt bort.
Bossarna har växt till sig.
Därför är det stort att sitta här nu, och inse att dåtidens framtid är nutid och att Resident Evil 6 är ett konkret faktum. Men desto tråkigare att fyllas av känslan av besvikelse – och frustration över att serien inte är lika relevant idag. För Capcoms nya riktning tycks till slut ha lett dem vilse.
Fyra parallella scenarion
Det mest intressanta med Resident Evil 6 är att man presenterar fyra sammanflätade, parallella scenarion där klassiska nyckelkaraktärer som Leon Kennedy, Chris Redfield och Ada Wong får ta plats. För att inte nämna Sherry Birkin, som introducerades som blotta flickan i #Resident Evil 2, och nu har hunnit bli fullvuxen kvinna. Man kan själv välja ordningen på sin väg genom händelseförloppen, där Leon finner sig mitt i epicentrum av ett nytt Umbrella-virusutbrott, Chris tvingas gaska upp sig från sin alkoholiserade tillvaro för att ryckas rakt in i den militära hetluften och Ada Wong som katalysator har egna, dunkla motiv som jag ska lämna därhän för att inte spoilera något.
Ny för sexan är Jake, en egoistisk legosoldat som tycks vara resistent mot zombieviruset och således på flera sätt behövs för att bekämpa det. I karaktärsblandningen funkar han bra som kaxig antihjälte.
Gene Simmons gör ett gästinhopp.
Karaktärerna sätter olika prägel på speluppläggen, även om de i stort sett är fokuserade på envetet eliminerande av det fullständigt urspårade zombievirus som Umbrella en gång tappade kontrollen över och som nu, i spelets år 2013, används för tveksamma terrorsyften i spillrorna av civilisationen. Detta manifesteras i hjärndöda fiender som i olika grad och utsträckning har muterats – somliga så monstruösa att de framstår som mytologiska eller utomjordiska.
Mången västerländsk inspiration
Det märks att Capcom i sin ängslighet över att inte vara relevanta och inte hålla jämn takt med västerländska actionspel har detaljstuderat dem för att på något slags apstadie se ut som dem, lära sig gå som dem och vara som dem. När Jake jagas av en helikopter som skjuter brädorna under honom i spillror alltmedan han hoppar mot undsättning, eller för den delen när han och Sherry jagas springande mot kameran, påminns man inte bara lite om situationer man upplevt tillsammans med Nathan Drake i Uncharted. Och när Chris rör sig på kinesiska bakgator och i neonupplysta lägenhetskomplex i samarbete med unge nykomlingen Piers är det svårt att inte tänka på #Kane & Lynch 2. Men allra mest genomgående påminner Resident Evil 6 med sin envetna tredjepersonsaction och stökiga speldesign om Army of Two. Det är ingen smickrande jämförelse, och definitivt ingen komplimang.
