Det är inte helt uppenbart varför #Id Software väljer att samla ihop hela Doom-serien för en återutgivning nu. Visst, originalet blir tillräckligt gammalt för att få handla på Systemet nästa år och det har tisslats om #Doom 4 ett tag nu, men det känns ändå som ganska diffusa underlag för en hyllningsbox. I vilket fall så är den alltså här, den förutsägbart betitlade återutgivningen av tredje delen i serien som en gång i tiden var John Romeros raison d’être. Men finns det någon som helst anledning att bry sig, så här åtta år senare?
#Doom 3 representerade ett flertal milstolpar, både för genren och för dess skapare. Det går trots allt inte att undkomma hur fruktansvärt betagna vi en gång blev av den beundransvärda grafiken. Det dynamiska ljuset som gjorde att det tryckande mörkret verkligen kändes levande, kombinerat med några av de mest detaljerade polygonskapelserna vi sett fram tills dess skapade en olidligt tät atmosfär och skulle senare – på gott och ont – bana väg för spel som Dead Space. Allt detta bidrog starkt till att spelet fick ett mycket varmt mottagande – från de som hade en PC stark nog att hantera det, vill säga.
Grafiken har blivit finputsad men kan inte längre imponera på samma sätt som när det begav sig.
Utöver dessa tekniska framsteg representerar Doom 3 också ett skifte i Ids prioriteringar. 2004 var nämligen året då Carmack & co slutade utveckla spel och började producera teknikdemonstrationer. För när vi nu blickar tillbaka så blir det smärtsamt uppenbart att det, bakom den becksvarta presentationen, gömde sig en ytterst medioker shooter. Även för sin tid var Doom den tredje knappast ett sofistikerat alternativ – det var trots allt sex år efter att #Half-Life ritat om genrekartan och bara några månader innan dess #uppföljare skulle upprepa bragden. När spelet slutat imponera på det tekniska planet blir dess tillkortakommanden som spel desto tydligare.
Dåligt åldrad medelmåttighet
Det första och eventuellt största problemet är hur Doom 3 faller platt både som actionspel och som skräck. Valet att göra om #Dooms karaktäristiska mörsaraction till stämningsfull rysare innebär i praktiken att alla lysrör är trasiga och att monster hoppar ut från skuggorna och skriker "BU!" med alarmerande förutsägbarhet. Som actionspel betraktat saknar det direktheten och tempot från sina föregångare, medan det som skräck är helt beroende av billiga hoppa-till-trick. Man kan liksom bara bli överraskad av att monster står och lurpassar på andra sidan dörren ett visst antal gånger. Då hjälper det knappast heller att monster-AI: inte har förbättrats märkbart sedan #Wolfenstein 3D.
”Ja, jag hänger faktiskt här ganska ofta. Varför undrar du?”
Allting i Doom 3 bara händer, helt befriat från dramatik, vikt eller någon som helst känsla av det är någon brådska överhuvudtaget. Alla fiender har ändå samma svaga punkt: massvis med kulor i ansiktet. Att nya monster ständigt dyker upp gör liten skillnad eftersom taktiken för att dräpa dem ständigt är densamma. Inte ens när en boss gör entré känner man sig utsatt eller överväldigad, mycket på grund av bristen på intelligent regi. Det enorma spindelmonstret liksom bara kryper in i bild och skriker mot kameran. Ingen musik, ingen cool introduktion, ingen demonstration av varför vi ska frukta den här besten mer än de tusentals andra vi har dräpt för att komma hit. Bara ännu ett hinder i vägen bland dussintals gråa korridorer. Det är Doom 3 i ett nötskal – livlöst och grått.
För att på något sätt rättfärdiga BFG Editions existens har grafiken putsats till en smula och spelet stödjer 3D-skärmar för de som tycker att det inte var mörkt nog innan. En ny kampanj kallad Lost Mission har också inkluderats tillsammans med den gamla expansionen #Resurrection of Evil, och för den som uppskattade originalet är det helt enkelt mer av samma vara som bjuds. Man har också valt att ta bort stöd för moddar och gjort det omöjligt att skippa mellansekvenser, eftersom Id fortfarande hade lite ackumulerad goodwill som de hemskt gärna ville bli av med.
De senaste bilderna från Curiosity-rovern var minst sagt överraskande.
Ja, och sen följer ju Doom och #Doom II och alla expansioner med också. Känner du att du inte har köpt de här spelen tillräckligt många gånger kan du gärna betala två hunkor för den här boxen istället för att köpa spelen separat för halva priset. Känner du däremot att du redan har bidragit tillräckligt till John Carmacks Lamborghini-fond går det alldeles utmärkt att följa mitt exempel: hoppa över Doom 3: BFG Edition och gå och se filmen med Karl Urban och The Rock igen istället.
[b]Fotnot: vi har testat pc-versionen av Doom 3: BFG Edition.
