Detta livspussel. Vi kämpar alla för att få bitarna att passa ihop. Vid sällsynta tillfällen flyter vardagen på men orimligt ofta missar vi bussen, försover oss, blir genomblöta i ett höstgrått Sverige och stressar från den ena plikten bara för att hinna med nästa. Men tröttnar vi på skiten är det inte värre än att vi låter en tornado eller jordbävning jämna det fördömda ekorrhjulet med marken.
Eller vänta lite nu, det är visst bara i #Maxis förlovade stadsbyggarsimulator vi styr över sådant. Fan!
Den femte delen sägs vara en reboot och en omarbetning av serien, därav det koncisa namnet #Simcity. Men jag ser varken det ena eller andra. Istället ser jag en förfining, en slags definitiv vision av det Will Wright byggde för drygt tjugo år sedan. Och det är ju verkligen inte fy skam.
Simcity-vägarna har aldrig varit så kurviga.
Att beskriva spelet i stora drag är lätt. Men varje enskild detalj har samtidigt så många lager som måste fungera för att dina simmar ska må bra. Vägarna med sina kinkiga trafikanter är en sådan. En slingrande motorled bland bergen och över bråddjupa raviner är en imponerande syn. Dock har de stackars satarna som i dag (liksom alla andra dagar) sitter fast i trafikstockningen från helvetet lätt att hålla sig för skratt.
En snabb, men knappast långsiktig eller kostnadseffektiv, lösning är att bygga fler vägar. Att dra dem längs kuperad terräng ser nästan löjligt smidigt ut. Ett enda svep med markören är allt som behövs för att broar ska växa fram. Ett klick senare kan de smyckas med pelare, väldiga valv och ge självaste Golden Gate-bron en rejäl match i vräkighet.
Släpp simmarna loss, det är vår
Som vi blivit vana vid ger 2010-talets Simcity omedelbar visuell utdelning när beslut fattas och genomförs. Utökar vi den existerande vägen med ett par extra filer märker vi av en ketchupeffekt och den förr så igenkorkade vägen myllrar med ens av befriade och lyckliga simmar.
En bussterminal är en annan, mer miljövänlig, lösning. Du får dock se upp med hållplatserna. Dina invånare är inte beredda att gå hur långt som helst men genom att klicka fram en färgkarta är det en baggis att placera ut busskurerna på strategiska platser dit till och med de största soffpotatisarna orkar gå.
Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Eller hur var det nu?
När vi växlar mellan regionens olika städer får jag en känsla av #The Sims – fast i betydligt större skala. Varje stad motsvarar i det här fallet ett hushåll med sina styrkor och tillkortakommanden. Vi har redan besökt samhället där vägarna snarare varit hinder än genomfarter. Ett snabbt stopp i spel- och skurkparadiset Monte Vegas ger oss bilden av ett samhälle som aldrig sover. Casino-byggnaderna är flådiga och lyser upp natten med blinkande neonskyltar och strålkastare. Kriminaliteten är som väntat hög och polishuset är byggt och expanderat därefter. Med hjälp av extra moduler kan du förstärka somliga byggnader och ge dem både extra befogenheter och en personlig touch.
Vid vårt sista stopp blir modulerna extra påtagliga. Framför mig breder en nyfödd småstad ut sig. Husen är små, anspråkslösa och i ärligt talat rätt sunkiga. Här vill ingen bo förutom de som är så illa tvungna. Men små beslut gör stor skillnad och likt ringar på vattnet ger de eko i samhället. En lummig park placerad mitt bland bostadsområdet ökar attraktionen och (gissar jag) tomtpriserna. För att spä på rikemansfasonerna ytterligare ett snäpp kan du utöka stadsparken med tennisbanor. Resultatet låter inte vänta på sig. Enplansvillorna ersätt med flådiga herrgårdar och ”sunk” city försvinner i ett moln av byggdamm.
Och vi har mage att klaga på den svenska sommaren.
Men ingenting varar för evigt, och aldrig har det varit mer sant än i Simcity. I dagens sista och högst slutgiltiga demonstration släpper Maxis-producenten loss en tornado som gör kaffeved av skrytbyggena. Jag kommer på mig själv med att rygga tillbaka. Naturkatastroferna har alltid varit en del av grundpelaren i serien; rastlöshetens sista utväg. Men när herrgårdarna demoleras tycker jag det känns fel. Inte för att det är särskilt synd om simmarna. Nej, de kan bygga nytt. Snarare tycker jag staden var på väg att blomma ut och jag tyckte så mycket om staden längs kustremsan, de blå och röda lyxvillorna och de livliga parken. Så pass mycket att detta kan bli det första Simcity jag inte systematiskt demolerar med skräcködlor, eldhav och meteroitnedslag.
I det här sammanhanget kan jag inte tänka mig en finare komplimang.
