Det är svårt att spela ett spel utan att omedvetet jämföra det med andra titlar inom samma genre. Serier som Call of Duty eller Medal of Honor bjuder båda på spelupplevelser i liknande andra världskrigs-miljö som Brothers in Arms. Men när fokus ligger på själva upplevelsen av kriget, som #Gearbox och #Ubisoft nu porträtterar för tredje gången, finns det ingen grund till ytterligare liknelser. Grafiken i Hell's Highway kommer inte från samma visuella palett som Call of Duty-serien. Brothers in Arms har alltid varit djärvare i färgval och liknar i den här next gen-utgåvan mer sitt ursprung i de tidigare konsolerna med sin mer grova, närmast rustika stil.
Som en personlig berättelse om en soldats upplevelser har Brothers in Arms alltid varit ett bättre alternativ än någon av de tidigare nämnda serierna. Den historia spelet kretsar kring är nyckeln till spelupplevelsen, så även om vissa uppdrag känns som upprepningar och ibland är förutsägbara, är det väntan på nästa uppdrag, nästa steg in genom historiens rökridå som driver spelaren framåt.
Bekanta knep
Spelets gameplay kommer att vara välbekant för dig som har spelat krigsbaserade shooters tidigare. Vapnen är i stort sett desamma: pistoler, gevär, granater, maskingevär och så vidare. Din enhet består av en maskingevärstrupp och en attackstyrka, med två-tre män i varje. Du styr dem genom att klicka på banan på samma sätt som i spel som #Rainbow Six: Vegas 2. Den låga teknologiska nivån på vapen från 40-talet är uppenbara. För att skjuta på långt håll måste man förlita sig på känsla och det understryker det något osäkra med att vara fotsoldat i andra världskriget. Det är just denna bräcklighet - den ensamma soldatens utsatthet med risk att dö vid varje hushörn och på varje krön - som gör Hell's Highway så intensivt och medryckande, i alla fall i enspelarläge, men mer om detta senare.
Kamrater
En av spelets viktigaste faktorer, som titeln antyder, är dina vapenbröder. Du har som sagt två grupper som du kan dirigera runt på banorna, beordra att anlägga korseld eller använda för att ta bort strategiska hinder. Längre fram i handlingen får du befäl över en bazookatrupp och det ökar dina strategiska möjligheter som gruppledare. Irritationen över att inte kunna spränga alla objekt i bitar (av till exempel trä) är dock stor. Man kan spränga en gammal hästkärra med bazookatruppens hjälp, men ett staket av trä rör sig inte ur fläcken. Jag vet att det handlar om spelbalans och att styra flödet i spelet. Men efter hundratals FPS-spel, där många utger sig för att ha fysiskt realistiska miljöer, kan man som spelare ändå lätt få en känsla av otillfredsställelse.
Ett headshot är en tillfredsställande och blodig affär
På den här punkten får den teknologiska utvecklingen gärna komma till undsättning. Kanske kan nästa konsolgeneration bjuda på 100% förstörbara miljöer. Låt oss hoppas det, för just nu fungerar det bara som ett tidsfördriv och ett sätt att guida spelaren på som sett i backspegeln är otroligt tråkigt. Det är lika tråkigt i Hell's Highway som i Call of Duty och Medal of Honor. Men heder åt Gearbox för att de inte framhäver detta som en nyckeldel av spelet, något som gjordes i #Battlefield: Bad Company. De förstörbara miljöerna där var en ren katastrof och en stor besvikelse för mig.
