Öppnar du valfri encyklopedi och slår upp begreppet "survival horror" borde du mötas av en fet bild föreställandes #ZombiU. För detta är en upplevelse som till syvende och sist handlar om att överleva, om att göra det under mörka, horribla och genomjävliga omständigheter.
Och det kräver det omöjliga: Du måste ha totalt kontroll precis hela tiden. En sekunds distraktion, ett ögonblicks tvivel på dig själv, en kort stund av invaggad falsk trygghet är allt som krävs för att bli indragen i ett ventilationsschakt eller påflugen i mörkret. Det gör ont att dö i ZombiU. Och framförallt – det kostar.
Det här är en zombie. Som vill döda dig. Vänj dig.
Spel anno 2012 håller din hand. ZombiU å sin sida sliter upp din hals. "Retry" och "check points" finns inte i spelets vokabulär. Dör din karaktär är det hans eller hennes definitiva slut. Om du väljer hardcore-läget är det till och med ditt slut. Men riktigt så oförlåtande är inte standardformen.
Livet efter döden
Första gången jag mötte den köttiga döden var när Riley, mitt kraftpaket till karaktär, ryckte tag i en låst dörr och ett alarm började genljuda på en av Londons oräkneliga bakgator. Bakom mig hördes hasandet och stönandet från en mindre armé. Och framför mig hörde jag hur någon – eller något – bankande med frenesi på den låsta dörren. Jag blev apatisk, torr i munnen och när Riley till sist fick upp sin nerblodade cricketklubba var det redan försent.
Historien för Riley är över men för Gabriella Phillips har den inte ens börjat. Vyn skiftar från bakgatan till ett fabricerat högkvarter en bit därifrån. Varje själ – och du lär spela som många – börjar sitt mardrömslika äventyr i Shadwells tunnelbana; en någorlunda trygg bas med tältsäng, några monitorer kopplade till övervakningskameror och en tung låda med plats för sådant din ryggsäck inte rymmer.
Vansinnesskjutning slutar ofta med en vansinnig död.
Något sådant lyxproblem har inte Gabriella. All ammo, skjutvapen och förbandslådor ligger i väskan som hennes föregångare bar med sig. Enda sättet att återfå dem är genom att söka upp din senaste dräpta karaktär, som i detta fallet är Riley. Gaby tvingas kämpa sig tillbaka till den överfulla bakgatan, kämpa mot de som blev slutet för min förra karaktär – och till sist möta vandrande döda Riley. Du måste, och det här låter makabert, döda dig själv. Misslyckas du går utrustningen förlorad för gott. Och ordet vi söker är: oförlåtande.
Berättelsen är till en början abstrakt och genomgående har jag känslan av den är blott ett instrument, en ursäkt för att skicka oss rakt ner i survival horror-helvetet: kloakerna, en livsmedelsbutik och postapokalyptiska Buckingham Palace. Och det är inferno av död och förruttnelse som kommer kräva ditt liv gång på gång.
