– I don't think that I'm that kind of Croft.
– Sure you are. You just don't know it yet.
Det dröjde sexton år men äntligen har Lara Croft blivit en levande, kännande människa. Antagligen var det kommersiellt klokt för sin tid att förvandla Lady Croft till en spel- och sexikon, men efter två, tre och fyra likartade uppföljare hade vi tröttnat. Bysten gick från typ tre polygoner till välrundad och den trådsmala gestalten blev allt mer slimmad, men som spelhjältinna betecknad började Lara kännas sliten och rynkig.
I en vanlig värld får du bara en chans att göra ett första intryck. Men spelvärlden är mer förlåtande än så och tack vare det magiska lilla ordet "reboot" kan du få en andra chans. Eller två. Detta är Lara Crofts andra reboot. Den här berättelse kommer ta vid efter min och Micke Gills förhandstittar från i somras. Läs dem om du vill fräscha upp minnet.
Lara har inte glömt sitt ursprung. Hon plundrar fortfarande gravar.
Lara är fångad mitt i en storm. Hon har just yttrat de nio orden av självtvivel du läste nyss. Lara vet att hon måste högre upp på ön, hela vägen till den resliga radiomasten i fjärran. Hon har precis fått sin korphacka och börjar klättra. Längs fårade klippor, längs med forsande vattenfall. #Tomb Raider är fantastiskt vackert. På riktigt kan jag känna blåsten, de kalla regndropparna innanför kragen och ön som breder ut sig med djupa skogar och bergsmassiv har en mytisk dragningskraft. Så ligger den också i Dragon's Triangle och tycks på samma gång både helig och ohelig.
Och det finns spår av flickan med Indiana Jones-tendenser. Den desperata kampen för överlevnad avbryts när jag följer några oansenliga symboler till en gömd gravkammare. Och #Crystal Dynamics lovar att detta är den första av många. Här bereds plats för klassiska äventyrspussel som belönar den tålmodiga spelaren med erfarenhetspoäng och krimskrams som kan uppgradera Laras vapen och egenskaper.
På en kort stund går Lara från utsatt till mördarmaskin.
Men, tänker jag, tjejen är ganska kapabel redan i grundformen. Efter en lång klättring där jag och Lara kastat oss mellan lodrätta bergsväggar och över forsande floder når vi toppen av en avsats. Stormen är hårdare nu. Mittemot oss står ett par vakter på var sin sida om floden; de hör eller ser knappt varandra genom stormen. Läget är perfekt. Lara kan lugnt lägga an pilar, sikta och belönas rikligt för en, två och tre headshots.
Det är snyggt och kittlande när en vakt upptäcker hur hans kamrat seglar ner mot marken och jag vet att inom ett par ögonblick blir jag upptäckt – om inte Lara hinner skjuta först.
Människan Lara, mördaren Lara
Ungefär här påbörjas ett tungt actionparti som blandar högljudda explosioner med knivskarp stealth. Lara skjuter sönder ljuskäglor som tänder eld på fienden, hon smyger sig fram och stryper offer med sin pilbåge. Hon hugger dem utan eftertanke med yxan. Hon desorienterar ryssarna (jo, de flesta tycks härstamma från öst) genom att låta pilar susa in i väggar bakom dem. Och hon sätter pistolskott i skallar, låter fienderna försvinna i en vådlig explosion och sprider ond, bråd död vart hon än går.
Lara är sinnrik och bjuder på den ena efter den andra av våldsamma idéer. Men det uppstår också ett problem, närmare bestämt när hon halvannan timme tidigare drog sig för att skjuta en hjort och skrek av ångest när hon dödade sin första människa. Det är knappast första gången ett spel har svårt att förena gameplay med berättandet, men det gör inte saken desto mindre uppenbar.
Elden kan både vara vän och fiende.
Å andra sidan: Nathan Drake har säkert hundratals liv på samvetet vid det här laget och det är ändå en charmig äventyrare vi minns med värme. Och jag tror verkligen att Lara Crofts omstart kan mäta sig med Uncharted-serien. I efterhand öppnar världen upp sig och även om många passager är rejält linjära finns det också plats för stora öppna ytor, där du kan hitta gravkammare, skatter och dagboksanteckningar från fränder och fiender.
Lara är fixstjärnan, inget snack om saken, men de människor som överlevde förlisningen med henne är också lätta att tycka om. Ibland när Lara slår läger höjer hon med darrande hand kameran och återupplever de sista dagarna innan skeppet sänktes av stormen. Vi får bland annat lära känna Sam, Laras närmsta vän på resan, kaptenen, som tycks vara en slags mentor, och så den egenkära skitstöveln, kändisarkeologen Dr. Whitman. När vi träffar dem på ön, i djungeln eller högt upp bland bergen, får jag känslan av att detta är ensamvarginnans mest sociala äventyr någonsin.
Och det är en filmisk resa, med utsökta kameravyer.
Men ön är också, precis som i Lost, en karaktär i sig. Och den är vacker, märklig och magisk. På toppen av ön, i närheten av radiomasten, ligger snön tjock på bergen, något Lara beskriver som "onaturligt". Och finalen av demonstrationen kan inte beskrivas som annat än brutal och känslomässig, särskilt för en höjdrädd stackars sate som mig. Lara klättrar i snålblåsten, längs den tunna, bräckliga radiomasten, som bokstavligt talat faller i bitar. Och när hon till sist når toppen och kan sända ut ett SOS skriker hon av glädje och lättnad. Äntligen är det över.
Fast antagligen har det bara börjat.
Fotnot: Tomb Raider släpps till pc, Playstation 3 och Xbox 360 den 5 mars nästa år.
