I dagarna fem minns FZ-skribenterna spelåret 2012 och delar med sig av sina favoriter. Därefter, den 29 december, tar den anrika topp 20-listan vid och på nyårsafton presenterar vi årets allra bästa spel. Trevlig läsning!
Årets spel 2012 – Skribenternas val #1
---
"Det är något med den intima tyngden i slagen och det skoningslösa i att missa en parering och se sitt egna huvud rulla" – Calle Johansson-Sundelius
Jag smyger inte. När det snudd på obligatoriska mesuppdraget dyker upp, där du inte får ses eller höras, har det hänt att jag slutat spela för att aldrig återvända. Men Corvo lät jag ligga och ruva i skuggorna i väntan på det perfekta tillfället.
Kanske har det att göra med att det faktiskt också gick att skjuta sig ur situationer när du blev upptäckt. Med finess kunde du rädda situationen med ett par snabba skott, ett fashopp upp i en lampkrona och tre slevar tålamod. Tålamod som jag inte haft med många andra spel. En perfekt balans. #Arkane Studios lyckades dessutom kombinera Viktor “City 17” Antonovs vassa design med Harvey “#deus-ex|"Deus Ex"” Smiths fenomenala bandesignstänk så #Dishonored är lika snyggt som funktionellt med sina många vägar genom Dunwalls stadsdelar. Ett spel vi lär minnas i många år.
[video=11883]
Det första spelet skröt med sina många miljoner vapen, ett marknadsföringsspråk som i efterhand känns väldigt malplacerat. Det var inte därför folk älskade kvartettens ödeläggelse av Pandora och det är verkligen inte anledningen till att älska uppföljaren.
Vapen finns det, i massor. Du vadar nästan genom dem på Diablo-vis tills du har hittat dina favoriter. Men ärligt talat är känslan i avtryckarögonblicket inte den bästa år 2012. Istället är det Pandora i sig som får mig att kapitulera. Den enkla men så effektivt snygga designen, karaktärerna som pendlar mellan stereotypa till helt bananas och en fiendefauna som inte har några gränser. Du har garanterat inte sett tre dvärgar vara fastspända på skölden till en halvjätte tidigare. #Gearbox, ni är allt tossiga ni!
[video=11981]
Jag brukar väga spelglädje mycket högt när jag sätter betyg. Ändå satte jag bara en trea på #Chivalry, trots att det är spelet jag återvänt till mest under hösten, svingandes mitt tyska tvåhandssvärd. Jag har kommit på mig själv med att längta efter det.
Det är något med den intima tyngden i slagen och det skoningslösa i att missa en parering och se sitt egna huvud rulla. Femton minuters köttande i alla mot alla är det enda du behöver för att stressen ska kväsas och team objective-läget ger varma nostalgitankar till #Unreal Tournaments assault-dito. Eller varför inte Enemy Territory, vilket kan behövas eftersom #Splash Damage inte kunnat leverera samma övertygande upplevelse sedan dess. Ett spel att älska, trots sina uppenbara brister.
Recension – Chivalry: Medieval Warfare
[video=12584]
