På grund av den globala uppvärmningen har vattennivåerna stigit och delat USA på mitten. Självklart tar inte långt tid innan de två sidorna börjar käbbla om ideologi. Den ena sidan, Pacific, tycker att det är helt ok att trycka in massor av teknik i människan medan Atlantic tycker att prylarna ska hålla sig utanför köttet. Konflikten eskalerar och till slut måste upprorsmakarna kvävas med ett skott i pannan. Det var varför, vidare till hur.
Lider du av beslutsångest kan du andas ut, du slipper välja sida och istället kastas du nästan direkt in i striderna mot mekano-människorna. Till din hjälp har du förutom ett par bössor ditt värngevär, en fiffig manick som kan sänka och höja lös mark. Funktionen har varit det stora säljargumentet i spelets marknadsföring och precis som gravitationspickan i #Half-Life 2 löses många av pusslen med dess hjälp. Min första tanke är dock varför de inte använde denna fantastiska upptäckt till att höja havsbotten och täppa igen glipan i kontinenten innan de började skjuta på varandra.
Se på fan, en raketkastare i ett actionspel!
Den enda innovationen gräver diken med stil
Förutom dikesgrävarnas våta dröm har du som sagt ett gäng vapen; ett par traditionella maskingevär, den genretypiska raketkastaren, granatkastare, älgstudsare för längre avstånd och en hagelbrakare. Förutom att några av dem också påverkar marknivån är utbudet lika spännande som det låter. Ett par timmar in i spelet får du även försöka köra ett bestyckat fordon. Jo, jag skriver försöka eftersom kontrollen är den minst intuitiva jag stött på. Du kör fram och tillbaka med vänster spak, väljer riktning med den högra och skjuter granater med axelknappen på samma sida och detonerar dem med A. Pannkaka är en bra beskrivning på slutresultatet, fast med fekalier istället för grädde och sylt.
Gamla Bettan är (ett) säker(t kort)
Även grafiken är stöpt ur sci-fi-mallen för tredjepersonsspel, den enda gången jag blev lite imponerad var när jag jagade en fyrbent robot lika stor som Globen. Däremot är Fracture utmanande, många moderna spel är avklarade i Al Bundy-position men jag har tappat räkningen på hur många gånger jag dött. Problemet ligger många gånger att fienderna tål flera magasin kulor i bröstkorgen medan ett välriktat skott i skallen avslutar fredsförhandlingarna direkt.
Du och jag döden
Fracture är i alla fall utmanande
Vid ett tillfälle vällde ett gäng fiender ut från en dörr medan jag fick tillgång till en fast kulspruta - perfekt tänkte jag och började meja. Men hur många gånger jag än försökte överlevde jag aldrig, fienderna var för många och för kraftiga. Till slut fick jag hoppa upp på en avsats, gömma mig bakom en låda och fega mig igenom striden. Som tur är verkar de glömt att montera in en processor i motståndarnas skallar, att bli skjuten i foten tills att det är dags för ett besök hos Sankte Per verkar ingen bry sig om.
Trots att jag spytt närmare femhundra ord galla över Fracture är det inte årets sämsta spel. Det stora problemet är utvecklaren First Day Studios inte har bestämt sig för om det ska vara en taktisk pangare eller ren actionhistoria. Alldeles för många gånger tvingas jag gömma mig, välja det fega alternativet istället för att få känna mig som en hjälte. Trots detta och de många dödsfallen i tjänsten har jag inte stängt av konsolen i vrede utan istället spelat vidare. Fracture är helt enkelt en dussinshooter som ger ett par timmars underhållning, varken mer eller mindre.
