Fördomar har vi alla. Jag med. Jag vill så klart tro något annat, det vill vi väl alla, men ibland blir man avslöjad. Som här om dagen. Jag skämdes så jag rodnade.

Som den uppmärksamme läsaren kanske noterat, så har jag tänkt en del på genusfrågorna i spelvärlden. Jag vidrörde ämnet förra veckan, berättade vad jag tycker om sättet #Ninja Theory framställer kvinnor på i inledningen till nya #Devil May Cry. Det väckte en del känslor.

"Moraltant", blev Thomas kallad förra veckan efter DmC-krönikan.

”Han kunde kanske ha dragit till med moralhen istället? Det hade ju i vart fall varit viss humor”

För första gången i mitt liv blev jag exempelvis kallad moraltant, och kunde inte annat än slås av det ironiska i det hela: Att jag som man ska bli kallad tant bara för att jag har en avvikande uppfattning. Någon blev arg för att frågan om sexism och objektifiering av kvinnor lyftes, men hade inte ens vett nog att kalla mig moralgubbe. Han kunde kanske ha dragit till med moralhen istället?

Det hade ju i vart fall varit viss humor.

Nå, må det vara som det vill med den saken. Jag tycker alltså inte att genusfrågor är oviktiga i spelvärlden. Tvärt om, jag tror att de är livsviktiga på sikt. Spelvärlden måste generellt sätt släpa sig upp ur det dike det hamnat i, diket på den historiskt sett manliga sidan av vägen – och sträcka sig över större områden, nytt innehåll, nya tankar.

År ut och år in ser spelen likadana ut. "Dags att industrin växer upp", säger Cage.

David Cage, mannen bakom #Heavy Rain, konstaterade häromdagen i ett föredrag att spelvärlden nästan inte förändrats alls på 20 år – det fortsätter att vara spel från #Nintendo, ett GTA eller ett Call of duty som säljer bäst. Barnspel eller våldsspel. Han sa att det är dags för hela industrin att växa upp, att se vad som kan göras nytt, bättre och annorlunda.

Det handlar faktiskt en hel del om genus.

Männen agerar, kvinnorna stöttar

Vad som är hönan och ägget är dock svårt att säga. Om vi tar det här med objektifiering av kvinnor till exempel: Blir kvinnor så lätt objekt i spel för att spel främst görs av män, eller blir de det för att det främst är män som spelar spelen? Jag snackar alltså större spelproduktioner, inte Facebook- eller mobilspel, det är bäst att förtydliga.

”Att låta normen styra ens åsikter och vad man accepterar är ingen väg till utveckling”

Jag säger inte att alla spel förvandlar kvinnor till sexualiserade objekt, inte alls. Jag säger bara att så sker, och att det inte är helt ovanligt. Men egentligen tycker jag att det riktigt stora problemet är ett annat: Att spelen så ofta cementerar invanda könsroller. Jag snackar om alla spel där männen är kraftfulla huvudpersoner som agerar, medan kvinnorna är bifigurer som stödjer, beundrar eller behöver. Spelen behöver inte ens komma nära sex för att det ska bli så. Ta bara #Forza Horizon, som jag nämnde redan i förra krönikan. Hjälten är en ung man som kör fort och vinner nya bilar och ära. Den kvinnliga huvudpersonen styr man inte, hon är en snygg programledare som mannen ska imponera på. Hon presenteras inte särskilt sexualiserat, men står ändå där lutad mot bilen med halvöppen mun och uppmanar mannen att göra intryck på henne.

Forza Horizon var knappast först med en halvöppen mun.

Det här har blivit en nästan självklar, men ack så trist, rollindelning i spelvärlden. Den är så vanlig att man knappt ser den ens (och ja, jag vet, det förekommer flitigt i film och litteratur också, men nu snackar vi ju spel). Att det ska ursäktas med argument som att det är okej bara för att det återspeglar hur världen ser ut, som några menade i sina inlägg förra veckan, köper jag inte alls. Med det synsättet kan man ju ursäkta allt. Frank Zappa sa ungefär så här: Att låta normen styra ens åsikter och vad man accepterar är ingen väg till utveckling.

Jag håller med.

Men hur som helst; jag har tänkt rätt mycket på de här sakerna sedan länge. Inte bara på hur det ser ut i själva spelen, utan den kanske ännu större frågan om hur det ser ut på spelstudiorna. Hur väldigt homogen gruppen spelutvecklare är.