Så lät det när Randy Pitchford, VD på #Gearbox Software, smorde PR-maskineriet under en av de många intervjuer han genomförde inför släppet av #Aliens: Colonial Marines. Under sin publicitetsresa bankade han på de stora trummorna: manus av Bradley Thompson och David Weddle som skrivit Battlestar Galactica. Kändisar från originalfilmerna som röstskådespelare. Syd Mead, designer till James Camerons film, också med på noterna.

Ett väloljat PR-maskineri är inga garantier för ett bra spel.

Prognoserna var goda för ett spel som skulle bli officiellt kanon och bygga vidare på och avsevärt fördjupa berättelsen från filmerna. Men när Gearbox snöade in som mest på tunga Hollywood-namn, licenser och Alien-universumet glömde de helt bort den viktigaste delen av upplevelsen: själva spelet.

Kampanjen, som utspelar sig efter den andra filmen, går i stora drag ut på att springa genom mörka korridorer samtidigt som man slaktar fiender med ikoniska vapen som eldkastaren och smartgun. Ibland dyker det upp ett och annat pussel som man med enkelhet löser genom att öppna en dörr och trycka på en knapp. Jag spelade igenom alltihop tillsammans med en vän, vilket fungerar smärtfritt trots att spelet inte riktigt verkar anpassat för flera spelare. Polaren blir en anonym soldat utan repliker och det finns inte några partier där man kan dra fördel av att vara fler. Det är märkligt med tanke på att man nästan alltid har sällskap av datorstyrda krigare som skulle kunna axla co-op-rollen om man spelar ensam. Varför inte slänga in några kluriga pussel eller placera oss i situationer där vi måste samarbeta för att ta oss vidare?

I sina bästa stunder bjuder kampanjen ändå på en handfull spännande upplevelser, med obeväpnat kloaksmygande bland blinda aliens som absolut höjdpunkt. Tyvärr är dessa händelser få till antalet och spelet kämpar oftare med att kravla sig ur medelmåttighetens kvicksand (och det går sådär). Colonial Marines har utvecklats av Gearbox sedan 2006 och känns, inte helt oväntat, ungefär som fps-genren kändes för sju år sedan. Och det är just det som är problemet.

"Har du eld"-skämtet är ungefär lika föråldrat som spelet.

Allting har redan gjorts förut och även om jag inte direkt vantrivs så slutar det med att jag kutar runt med déjà vu-känslor och drömmer mig tillbaka till spelen som gjorde ett bättre jobb. När dödandet av xenomorphs blir en alldeles för enformig syssla längtar jag efter #Left 4 Dead med sina dynamiska och nervpirrande strider. Fantasier om Battlefield-seriens förödelse dyker upp när datorskärmar och soptunnor inte får så mycket som en skråma när jag kastar handgranater på dem. Ja, säga vad man vill, förr i tiden byggde de verkligen saker som höll.

Det är en resa till det förflutna, till en tid då animationerna var fula, väggarna osynliga och artificiell intelligens innebar att springa rakt in i ett kulregn. Handlingen förmedlas genom mellansekvenser där läppsynken får hela arrangemanget att se ut som dubbad Kung Fu-film. Är det någonstans där Gearbox verkligen har tappat bollen är det med tekniken och narrativet.

Fult som stryk

Lämnar man de tveksamma skådespelarinsatserna bakom sig och tittar på multiplayer-läget inser man snart att den bespottade (men tyvärr vanligt förekommande) peer-to-peer-tekniken är grundstommen med hög ping och långa väntetider i lobbyer som naturliga konsekvenser. När det väl fungerar är det dock ganska kul. Utöver traditionell team death match finns det tre spellägen som levererar fokuserade och actionspäckade upplägg som fungerar väl som komplement till kampanjen. Vill man styra slemmiga utomjordingar har man dock ett mycket smidigare och roligare alternativ i indiespelet #Natural Selection 2.

Puss!?

Randy Pitchford tyckte det var fantastiskt att hans spel skulle agera uppföljare till filmerna han älskar. Han förstod plötsligt hur viktig spelbranschen har blivit och skred till verket. Resultatet av alla drömmar och all passion är en produkt som spelmässigt egentligen blir varken bra eller dålig. Det är dugligt som co-op-upplevelse, men det räcker ju inte. Med tanke på det rika arvet som ska förvaltas och årtalet i våra kalendrar ser man främst den mörka baksidan: den gamla mekaniken, fula grafiken och den illa berättade historien. År 2013 måste vi kräva mer av våra AAA-titlar än så här. Game over, man!

Fotnot: Recensionen avser pc-versionen. Spelet är också släppt till Playstation 3 och Xbox 360. Senare sker även en release till Wii U.