Hon vänder det förflutna ryggen. Men innan hon gör det ger Lara Croft fingret åt de trötta uppföljarna, hon drar ett streck över tidningsomslagen, himlar med ögonen åt Hollywoodfilmerna. Lara Croft vill inte längre förknippas med Angelina Jolie, hon vill vara mer än en sexikon, mer än en booth babe. Hon vill börja om – bara vara Lara.
Att "reboota" blir allt vanligare, som en enkel utväg när spelmakarna målat in sig i ett icke-kreativt hörn. I nio fall av tio blir också omstartsförsöken tafatta. Det blir liksom inte särskilt relevant när man egentligen gör del fem och väljer att kalla den för ett nytt original. Inte heller blir det originellt.
Efter sju trötta uppföljare ska Tomb Raider bli relevant igen.
Men jag har haft ögonen på #Tomb Raider. Ända sedan #Square Enix och #Crystal Dynamics bad mig "glömma allt du tidigare visste om serien" har jag hoppats. Men också tvivlat och ifrågasatt. Passande nog är tvivel och ifrågasättande känslor den unga, oerfarna arkelogen Lara också bär på.
Jag har spelat inledningen säkert tre gånger vid det här laget, ändå är den lika knäckande varje gång. Den som visar hur den oförstörda Lara spolas i land på en ö i Dragon's Triangle, hur hon ser sina vänner, skriker efter deras hjälp. Hon tror hon är svag, men inom henne finns en överlevare som väntar på att födas. Lara lider, både själsligt och fysiskt. När hon blir tillfångatagen hinner hon tända eld på sig själv, få låret genomborrat av en rostig spik och sånär krossas av flera stenbumlingar – allt inom loppet av femton minuter.
Det tar lika lång tid för mig att glömma alla uppföljare som släppts sedan 1996. För mig är detta det riktiga #Tomb Raider 2, och är nog det finaste betyg jag kan ge.
En otäck sida av gravplundrande
Laras äventyr vilar på många stabila grundpelare. Att kalla det enbart för ett actionäventyr känns torftigt. Så jag gör inte det. För det finns ställen som andas survival horror, bara för att ta ett exempel. Jag pratar inte om billiga gubben i lådan-moment, utan sådant som är otäckt på riktigt. När Lara smyger sig genom ett labyrintliknande grottsystem flankeras hon av burar som innesluter fångar. De har tappat all form av mänsklighet, stirrar med tomma ögon på Lara, rabblar ur sig osammanhängande monologer.
Och det är vackert. Min gud, när jag blickar ut över skeppsvraken, alptopparna och de asiatiska templen blir jag nästan religiös.
Vyerna du och Lara bjuds på är hisnande. Milt uttryckt.
Jag och Lara besöker gravkammare, ramlar i en sjö av blod och in i ett varggryt vars golv täcks av benknotor. De levande ljusen fladdrar i vinddragen, kastar långa skuggor på märkliga ritualer och öns mysterier. Parallellerna till Lost har dragits både en, två och tjugo gånger. Det är inte alls en orättvis jämförelse. För den ön liksom denna tycks ha ett eget liv, agera bortom naturlagarna.
Att gå in närmare på detaljer vore att göra dig en otjänst, men låt mig säga så här: Myten om Yamatai är en perfekt fondvägg för ett många gånger mästerligt äventyr. Det är en otippad legend och inte ännu ett Atlantis eller El Dorado.
