Till att börja med kan vi etablera en sak: Jag har väldigt lite tålamod med #Gears of wars testosteronstinna Belgian Blue-tjurar till män och deras framgrymtade nonsensdialog. Det enda som får mig att härda ut är att roa mig med queer reading (att inte utgå ifrån att alla i en historia är hetero, googla det vet jag), som att till exempel föreställa mig att Cole och Baird är ett par. Prova det, spelet blir betydligt roligare storymässigt, vilket i och för sig inte är så svårt.
Gult! Fräscht!
Jag är därför, trots en grav koffeinöverdos strax innan, farligt nära att falla i sömn när #People Can Flys entusiastiska polacker förklarar exakt varför jag ska bry mig om vad som händer i #Gears of War: Judgment. Men jag kan meddela att vi får uppleva hur Locust först börjar dyka upp ur sina hål i jordytan i Halvo Bay sett genom flera personers ögon, främst Baird och Cole, men även Sofia Hendrik och Garron Paduk. Tillsammans utgör de fyra Kilo Squad, som fångas mitt i smeten när den lede fi bryter sig fram. Det handlar alltså om en prequel, och samlar du 40 stjärnor i kampanjen, låser du upp en extra snutt där du som Marcus och gänget slår dig fram genom Halvo Bay i ett slags övergång mellan Judgment och original-trilogin.
Inramningen känns faktiskt lite fräsch: det börjar med en militär rättegång, där de fyra får förklara exakt varför de gjorde vad de gjorde. Allt eftersom de vittnar om olika händelser under det första kriget mot Locust får du som spelare lira igenom just den bit de berättar om. Och om du ser dig omkring i början av varje uppdrag hittar du ett kugghjul på en vägg, som låter dig spela de avklassificerade versionen av uppdraget. Det kan handla om att Kilo använder sig av vapen de inte skulle ha tillgång till, eller stöter på fiender som officiellt inte existerar. Den finessen ger varje uppdrag lite omspelsvärde och fyller ut den florstunna storyn en smula, vilket jag definitivt uppskattar.
Armborstar och pilbågar är verkligen temat för 2013
När det väl är dags att börja spela börjar jag som Baird och slår mig tillsammans med mina tre kamrater igenom Museum of Military Glory, en nyckelposition i Halvo bay. Om du någonsin har spelat ett Gears of War-spel så kommer du att känna dig hemma här inom tre sekunder - staden går i brunt och grått, trots utvecklarnas påstående att detta är 'det mest färgglada Gears of Wars-spelet någonsin' och Locust beter sig som vanligt, skjuter, kastar granater och tar skydd bakom de midjehöga murar och fontäner som praktiskt nog är utspridda i staden.
Jag gör detsamma. Kontrollerna är välbekanta och efter några minuters tillvänjning behöver jag inte ens tänka på dem, utan gör aktiva omladdningar och rusar från skydd till skydd på ren instinkt. Känslan är densamma som förut, mer som att köra en buss in i en vägg än att springa med en människa, och allt som oftast fastnar jag på fel sida av väggarna eller rusar in i en klunga av fiender så att jag inte ser vem som skjuter på vem. Det är definitivt Gears of War, på gott och ont.
Mer stamp på andras skallar
Efter en snabb titt på nya kartan Seahorse Hills (som går lite mer i ljusgrått och ljusbrunt, det ska tydligen vara en lyxigare del av staden) är det dags för det jag sett fram emot: multiplayer. Det finns flera lägen, men det som förevisas idag är Survival, ett co-opläge för fyra spelare som är nytt för serien. I korthet går det ut på att försvara ett täckt e-hole mot tio Locust-vågor. Öppnar Locust hålet, spawnar de där istället och du får försvara ännu ett hål, och sedan en generator om du förlorar det också. Sprängs generatorn är det kört, överlever du och dina kompisar tio vågor vinner du. Precis som alltid är det här det roligaste med spelet, att hjälpas åt mot en övermäktig fiende, koordinera eld mot stora feta tusenfotingar och boomers och reparera barriärer innan fienden bryter ned dem. Jag kan dessutom skryta med att mitt gäng journalister var de första som klarade alla tio vågorna i det här läget, något inte ens speltestarna tydligen klarat av.
Gears of War: Judgment blir i slutändan mer Gears of War, med allt vad det innebär av stockdum story, framgrymtade repliker och svajig kontroll. Men dessutom med flera grymma multiplayerlägen, en kampanj som lär bli betydligt roligare i co-op och de välbekanta och rejält fläskiga vapnen. Man vet vad man får och Judgment lär inte göra någon besviken.
