Med åtta Monster Hunter-spel i bagaget för #Capcom och ett nionde på väg, är det konstigt att jag aldrig riktigt tagit mig tiden att testa något av dem. Extra udda med tanke på att jag ändå spenderat otaliga timmar i diverse mmo-världar. Monsterjakterna är trots allt lite utav ett avskalat mmorpg. Monster efter monster ska dräpas, rustningar ska smidas, en och annan blomma ska plockas. Men det har bara aldrig blivit av, kanske har jag blivit gammal och ett offer för spel med snabba belöningar.
Men nu är det alltså dags.
Nej, att vända ryggen till är kanske inte världens bästa taktik.
Det kunde inte börja bättre när nackhåret reser sig av tonerna från Yuko Komiyamas mäktigt orkestrerade titelspår. Musiken fullkomligt exploderar ut ur mina högtalare. Är det något jag är svag för så är det just detta. Spel med gigantiska monster ska ha pampig musik och jag kan bocka av en punkt på min lista över saker bra spel ska innehålla.
Berättelsen i #Monster Hunter 3 Ultimate är sekundär, fokus ligger på att du som spelare ska utveckla din karaktär och dennes utrustning. Vilket är en skön paus från de hårt regisserade storspelen vi blivit vana vid. Första uppdraget handlar om att göra mig hemmastad i jordbävningsdrabbade fiskebyn Moga Village. Capcom har inte direkt försökt hålla inne på fånigheterna och det råder knappast begravningsstämning i byn som befolkas av allt från fiskare till knasiga kattdjur. Det känns härligt flamsigt, som bara japanska rollspel kan vara.
Ett spel som vågar släppa taget
Du kommer snabbt bli varse om att det här inte är spelet för dig som vill bli hållen i handen. Samtidigt gör det att man tar det lite piano och faktiskt utforskar. Du introduceras tidigt för byns smed, som med hjälp av ditt ihopskrapade material kan smida diverse vapen och rustningar. Du behöver inte ha allt på dig, det räcker gott med att det finns förvarat i ditt hus. Huset går förövrigt att inreda lite spartanskt, men fungerar annars bara som en plats att förvara utrustning på. Att Capcom valt att lägga såpass stort fokus på tillverkning av utrustningen är bara att applådera, det finns inte särskilt mycket logik i att ett monster mirakulöst skulle ha lyckats svälja ett två meter långt svärd.
De farligaste bestarna fäller du inte i en handvändning.
Styrkan med Monster Hunter 3 Ultimate är känslan när man fällt sitt första riktiga monster, och då menar jag inte de små gynnarna som dör av 10 slag, utan de lite större. De som kan ta upp emot 50 minuter att dräpa. Det gäller att läsa av hur monstren rör sig och när det är tillfälle att gå till attack. Därför är de första mötena alltid lite längre, det gäller att lära känna sin fiende. Men när man väl bemästrar striden och gått som segrare ur den, då kan man glad i hågen återvända till byns smed för att komma en bit närmare titeln "Snyggaste Monsterjägaren 2013". Du kommer dock snart inse att material fattas och det är dags att leta upp samma art av monster igen. Jag vet inte hur många Great Jaggi som fick stryka med i början av spelet, men det var en hel del. Och när jag väl lyckades skrapa ihop en komplett rustning, då var det dags ta sig an nästa monster. Denna procedur fortsätter genom spelet, vilket leder till att det inte alltid känns värt besväret.
Tyvärr blir det rätt tidigt tydligt att detta inte är ett Wii U-spel som byggts från grunden och att föregående konsols slöhet på den grafiska sidan följer med. Modellerna ser visserligen okej ut, men miljöerna är ofta rejält tama. De gräsätande monstren står och betar på vad som verkar vara ett grönt och ojämnt golv. En del av den storslagna känslan förtas och man undrar om inte Capcom åtminstone kunde lägga till mer vegetation. Samtidigt är Yuko Komiyamas titelspår lite utav ett startskott när man ger sig ut i vildmarken kring Moga Village och förmedlar skönhet där grafiken misslyckas.
Online-delen lovar mycket och kan vara precis vad Wii U behöver.
Capcom har kanske sparat in på det grafiska krutet, men försöker gottgöra detta med innehåll. 339 uppdrag, 1663 rustningsdelar och sammanlagt 73 monster. Efter timmar av förvirring börjar jag äntligen förstå vad jag gör, då inser jag också att detta kan bli något som kommer ta upp mina lediga stunder ett bra tag framöver. Att jaga monster och tillverka rustningar verkar vara vad jag saknat. Ett spel som kräver att man grottar ner sig. Visst är spelet lite fånigt och tramsigt i sin presentation, men i Moga Village och Tanzia är det jag som är kung. Och när folk väl börjar fylla hamnstaden Tanzia, som är lite utav en onlinelobby, kommer en ny värld att öppna sig.
Fotnot: Recensionen avser Wii U-versionen. Spelet släpps också till 3DS.
Hittills har jag spenderat tiden med min lilla kompanjon Cha-Cha – som suger. Vi ska tillbaka till startområdet för att banka skiten ur de irriterande kattdjuren som huserar där. För det är kul och ibland behöver spel inte vara mer än så.
