Få spel har gjort en så lyckad kursändring som Saints Row, serien som föddes i skuggan av Grand Theft Auto. När #Volition efter det första spelet insåg att de aldrig skulle kunna överträffa #Rockstar med att skapa de mest trovärdiga sandlådorna valde de istället att göra de galnaste. Vad är egentligen rakbladsvass samtidssatir jämfört med nöjet att klubba ner fotgängare med en sladdrig jättedildo?
Utvecklaren kom till insikten att den nyckfulla oberäkneligheten var Saints Rows styrka, och för ett smakprov behöver man inte se längre än till titlarna: #Saints Row 2, #Saints Row: The Third och #Saints Row IV. Namnen symboliserar precis som spelen fullkomlig anarki, en underbart inkonsekvent mix av siffror och alfabet.
– Den här gången valde vi romerska siffror för att framstå som mer formella, skämtar Volitions grundare Jim Boone när jag träffar honom i samband med premiärvisningen av Saints Row IV.
Det här är presidenten, men likheterna med Bush och Obama är inte direkt slående.
I Saints Row IV axlar spelaren rollen som USA:s president. Något som förstås framstår som fullt logiskt för Volition.
– Haha, det var den naturliga fortsättningen. Saints Row har alltid handlat om att ta över områden, att låta spelaren styra över USA kändes som en passande självironi, säger Boone som alltid har nära till skratt.
Med gräll Stars & Stripes-svid och festlig topphatt ser presidenten mer ut som en muskulös Uncle Sam än Barack Obama. Och när han möter sina väljare i Steelports villaidyll är det inte med stela vinkningar, utan med slag i skrevet och wrestlingens gamla neckbreaker-manöver. Något som får mig att direkt tänka på fribrottarpresidenten Dwayne Elizondo Mountain Dew Herbert Camacho i den sorgligt förbisedda komedin Idiocracy.
– Jag älskar Idiocracy! Bara en sådan sak som att den amerikanska fotbollspelaren Terry Cews var president! Att se honom ge State of the Union-talet med maskingevär i högsta hugg var definitivt en inspirationskälla. Precis som filmer som Shoot 'em Up och Hot Fuzz.
Vapnet presidenten i Saints Row IV hivar fram är däremot inte något maskingevär, utan en inflato ray. Alla som träffas av strålen sväller upp till besynnerliga ballongväsen innan de sekunder senare exploderar. Och det här är bara början.
Låt oss osäkra – dubsteppistolen
Trots att speldemonstrationen inte varar i mer än några minuter är den så fullproppad med bindgalna Saints Row-tokigheter att jag bara häpnar. Inflato ray toppas direkt av dubstep gun. (Tänk: om Skrillex hade designat Ratchet & Clanks discokula). Alla som träffas av de hårda beatsen dansar ihjäl sig, medan bilarna får sådan sanslös hydraulik att de till slut exploderar.
– Några av spelets galnaste idéer spånar vi fram på ölmötena som hålls varannan vecka. Men just det här vapnet föddes ur en av designteamets mejlkonversation. Plötsligt skrev någon bara ”dubstep gun”, och det var förstås en idé som var för bra för att inte ta vara på. Jag menar, bara de två orden sammansatta är ju fantastiskt!
Presidentämbetet och den vansinniga vapenarsenalen är inte de enda nyheterna i Saints Row IV. Knappt har jag hunnit hämta mig från dubsteppistolen innan presidenten har tagit sats och hoppat (!) upp på en skyskrapa. Självklart finns det även superkrafter, och som om spelet inte kunde bli mer vansinnigt – det kan det, förstås – utgörs hotbilden den här gången av utomjordingar.
Alien-invasionen fungerar som fondvägg i Saints Row IV.
– Rymdvarelserna kom in i bilden då ville ha fler och roligare fiender. Jag menar, hur i hela fridens namn skulle vi toppa luchadoren i föregångaren? Svaret var rymdvarelser, förstås! Och för att kunna besegra dem var superkrafterna ett måste.
När Boone förklarar låter allt full rimligt, i varje fall enligt Saints Rows skruvade logik. Och att Volition introducerar superkrafter känns inte särskilt långsökt. I spelvärlden är bevisligen allt möjligt och den verkliga världen har vi sett både Prototype och Crackdown tyna bort.
Förutom möjligheten att kunna hoppa besinningslöst högt kan man skjuta is, flyga och springa så snabbt att miljöerna smetas ut i fartränder. Vill man ta sig fram på annat sätt går det exempelvis att bränna fram i en monster truck (perfekt i eftermiddagstrafiken) eller klampa fram i en mech, som är bestyckad och självklart kan göra robot-dansen.
I augusti är det dags för ännu en tripp till spelvärldens galnaste sandlåda.
Något Boone återkommer till gång på gång är vikten av att Saints Row IV ska var roligt.
– Jag älskar spel med unika och fräscha spelupplevelser. Det finns väldigt många spel där ute, men få av dem fokuserar på att bara vara roligt. Jag vill att Saints Row IV ska var ett sådant spel. Handling finns där men den är aldrig i vägen för det roliga. På sätt och vis är underhållningsvärdet ett lackmustest spelelementen i Saints Row IV. Det spelar ingen roll om något är absurt eller galet. Är det roligt så får det vara med.
Det är just den här designfilosofin som är anledningen till Saints Rows framgång. Medan andra spelutvecklare vill fått oss att känna med spelkaraktärer och röra oss till tårar är Volitions högsta ambition att skapa underhållande guilty pleasure. Oavsett om det handlar om åtskilliga lager av hisnande Jackass-humor, vansinniga vapen eller fullkomligt absurda maktfantasier så ska Saints Row IV få oss att skratta. Kosta vad det kosta vill.
