– Vi har en riktig bajsmacka i Sarajevo. Eftersom ni är den bästa sniper-duon vi har får ni ta första tuggan.
#Sniper: Ghost Warrior 2 kommer inte gå till historien för sin lysande dialog. Eller för manus och karaktärsporträtt, för den delen. Ni har hört det förr: Amerikanska helyllehjältar ger sig av för att slakta sadister från Mellanöstern, Östeuropa och/eller Asien. Vi har en ständigt förbannad general som brölar fram sina order och kommer med varma lyckoönskningar som: "Om du inte lyckas behöver du inte komma hem igen". Min partner tycks, hur han än försöker, inte kunna komma i tid till de ack så viktiga anger management-kurserna. "Den jäveln är min!", fräser han och lustmördar vakt efter vakt.
Tittut!
Att förvänta sig Oscars-material av Ghost Warrior 2 är förstås att göra sig själv en otjänst. Men även med dudebro-mått mätt är det här rätt uselt. Det tveksamma manuset basuneras ut i den knastrande öronsnäckan och förvandlas till irriterande bakgrundsbrus när jag försöker ignorera det. Jag sänker volymen och tittar genom kikarsiktet. Håller koll på vinden så att kulan inte löper iväg, sänker pulsen för att hålla geväret med stadiga händer, tar ett djupt andetag. Och skjuter. Målet faller ihop i en livlös hög och helvetet bryter lös.
Sniper-konceptets styrka – och svaghet
Att skjuta elaka män i huvudet visar sig vara en ganska underhållande sysselsättning. Att beräkna avstånd, justera siktet och sänka sina mål i tur och ordning är kul. Man dör ofta av ett enda skott vilket tvingar spelaren att hålla sig på avstånd, och det saknas helt automatvapen man kan använda. På ett sätt känns det bra att #City Interactive verkligen håller sig till sin lilla nisch och inte försöker ge sig på de mer traditionella krigsspelen, eftersom de inte har rutinen (och gissningsvis budgeten) för att tävla på den nivån. Å andra sidan dröjer det inte länge förrän en tydlig frågeställning tar form: Hur mycket kan man variera ett renodlat sniper-koncept?
Ibland löser du problemen genom klassiskt handgemäng.
Ghost Warrior 2 är ett väldigt monotont spel. Oavsett om man befinner sig på vykortsstränder i Filippinerna, i den sönderbombade krigszonen Sarajevo eller Tibets snötäckta bergsområden handlar det om att döda fiender på löpande band. Ibland gör man en kort avstickare och smyger in i en byggnad och använder pistol med ljuddämpare, och vid ett par tillfällen använder man sprängämnen för att ha sönder saker. Men man återvänder alltid till slentrianslaktande med prickskyttegevär igen – och igen.
Vilket inte hade varit fel i sig, om inte utförandet vore så stelt. City Interactive tar det här med att hålla spelaren i handen till en ny, oönskad nivå. Oftast har man med sig en spotter – en partner – som säger exakt vad man ska göra. Under ett uppdrag i Bosnien leker jag följa John som ett riktigt proffs och hugger en kille i nacken när jag blir tillsagd att göra det, springer upp för en trappa och sätter mig på den plats där min spotter tycker jag ska sitta, och skjuter ihjäl det mål han tycker jag ska skjuta ihjäl. Jag lyder honom blint, inte för att jag vill utan för att jag måste. Annars blir det trubbel.
Spelet tycker om att säga exakt vad du ska göra.
Tar man sig friheter med uppdragsstrukturen och till exempel skjuter personer i fel ordning går det snabbt utför när fienderna med sina telepatiska förmågor springer rakt mot ens position. Om man går åt vänster, istället för åt höger som partnern beordrar, kan man få en "återvänd till krigszonen"-skylt upptryckt i nyllet. På högsta svårighetsgraden får man lite mer frihet, men bara under vissa sekvenser och i majoriteten av konfrontationerna finns det fortfarande bara ett rätt utförande. Så det är bäst att helt enkelt lyda kompanjonen om man vill slippa trista konsekvenser.
Sniper: Ghost Warrior 2 hade kanske aldrig förutsättningarna att bli ett fantastiskt spel, men med ett bättre manus, öppnare ytor med fler valmöjligheter och en spotter som tvångsmatats med valium hade det kunnat bli åtminstone bra. Som opretentiöst underhållningsvåld duger det, men bristerna är tillräckligt många och irriterande för att det ändå ska bli något av en bajsmacka.
Fotnot: Recensionen avser pc-versionen.
