Det är 16 år sedan jag skrev min första artikel om spel. Det var för en nyhetsbyrå som inte finns längre. Jag skrev om några pc-spel i artikeln och blev genast uppringd av en pr-människa som jobbade för #Sony. Han mer eller mindre skällde ut mig för att jag inte skrev om Playstation, för det var ju det alla spelade.

Sedan dess har det, som man säger, hänt en hel del. Faktum är att det händer något överraskande nästan hela tiden. Och det är just den aspekten som gör det så kul att vara speljournalist. Inte nödvändigtvis spelrecensent eller spelskribent, utan speljournalist. Att bevaka branschen, skriva om nyheter (jag menar som i riktiga nyheter, inte ingame-nyheter) och hitta människorna som gör spelen man inte ens hade en aning om var på gång. Just som jag trott att jag har lite koll på läget har något nytt hänt, ofta något för mig totalt överraskande. Exemplen är många.

Det fanns en tid innan Iphone och Angry Birds.

Ta bara Iphone. Innan Iphone släpptes levde mobilspelsskaparna på helvetets bakgård. Det gick i princip inte att tjäna pengar på verksamheten. Det fanns hur många mobiltelefonsmodeller som helst, men ingen gemensam standard för operativsystem eller tekniska prestanda. Och absolut inga tryckkänsliga skärmar som funkade. Spel fick göras direkt för mobiltillverkarna och inte ens då passade de för alla deras mobiler. #Rovio har sin bakgrund där; i ett harvande där de släppte mängder av mobilspel som var ekonomiskt dödsdömda redan från början.

”Det känns som en värld långt bort, men det är alltså bara fem år”

För det var inte bara så att marknaden var splittrad – avtalen man skrev med antingen operatörer eller mobiltillverkarna var så dåliga för utvecklarna att chansen att göra vinst var ungefär lika liten som att vinna på Lotto. Svenska #Jadestone släppte till exempel det prisbelönta Nokiaspelet Dirk Dagger så sent som februari 2008, bara ett halvår innan Iphone släpptes i Sverige. Men vad hjälpte priser och kul gameplay när det inte gick att tjäna pengar på spelet? Jadestone berättade för mig att de gjorde mobilspel av ett helt annat skäl; för att visa att de kunde och därmed positionera sig inför framtiden. Det känns som en värld långt bort, men det är alltså bara fem år.

Gratis- och skak-revolutionerna

Eller kolla på gratisspelen. För några år sedan var det något som bara fanns i Asien, framför allt i Korea. Det gick i sin tur tillbaka till Japans ockupation av landet fram till andra världskrigets slut; efteråt förbjöds all import av japanska varor, även spel. Vilket i sin tur ledde till piratkopiering av dessa spel – koreanska ungdomar ville ju spela de också, även om spelen råkade vara gjorda i ett land som en gång ockuperat deras eget. Det var denna piratkopieringskultur som senare gjorde det omöjligt för spelutvecklare att tjäna pengar på att släppa spel på cd- eller dvd-skivor i Korea. De blev genast piratkopierade i enorma mängder.

Men den koreanska staten satsade, likt den svenska, tidigt på bredband. Då kom någon på det smarta med att ha spelen som onlinetjänster istället, med ett betalkoncept som bara känns igen allt för väl idag; gratisspel med mikrotransaktioner inne i spelet.

I och med Wii upptäckte också farmor och farfar den underbara spelvärlden.

”Nintendo tog hela industrin med överraskning”

Jag minns fortfarande när Patrick Söderlund, då vd för #Dice, på en pressvisning för #Mirror's Edge och #Battlefield Heroes, berättade ungefär just den historien, och hur Dice då lyckats övertala#ea|EA att få testa det här med gratisspel på nätet. Det var hösten 2007. Jag pratade ganska nyligen med Söderlund om just det här. Han är ju numera chef för vad EA kallar "Games Label", alltså alla action-, racing- och rollspel. Vi snackade om gratisspel på Iphone. Han skakade på huvudet, konstaterade lite dystert att han på sätt och vis varit med och startat hela trenden och sa något i stil med att "det är ju inte klokt". Inte ens han hade kunnat förutse vartåt det skulle barka.

Det finns ju många andra sådana överraskande händelser, som när #Nintendo lanserade Wii. Det tog hela industrin med överraskning, inte bara för att det plötsligt gick att spela med kroppsrörelser – ännu mer överraskade blev Sony och #Microsoft över att det fanns massa folk, hela familjer faktiskt, där ute som ville spela konsolspel, men som dittills varken hade köpt en spelkonsol eller dyra spel. Vilket, som vi alla väl känner till, fick Sony och Microsoft att lägga gigantiska summor på att ta fram Kinect och Move. Man kan ju argumentera för att mycket av rörelsestyrningen är en gimmick – jag är sannerligen inget stort fan – men det går heller inte att förneka att #Wii Sports var aha-upplevelse och stundtals galet kul att spela. Det finns en handfull andra rörelsestyrda som gett mig samma sköna och, faktiskt, unika känsla.