På min gård bor en gammal man på nästan 90 år. Han ser ut som han vore 65, men luktar som om han vore hundra. Vi går på samma gym, ett sådant där gammalt källargym från en tid då varken Sats eller Friskis fanns. Det är lila maskiner. På förmiddagarna är det jag och pensionärerna som är där. Den gamla mannen vill alltid prata lite, han känner igen mig från gården och tv. Jag vill helst inte prata. Dels pratar han så långsamt, dels är det där med lukten, faktiskt. Han bor ensam, har inga barn, ingen hemtjänst och hygienen verkar bli därefter. För några veckor sedan kom han fram till mig och tog tag i min arm.

”Du, du som håller på med spel, du kan ju det här med teknik”, sa han.

Det var något med fjärrkontrollen. Så jag gick hem till honom, andades genom munnen och fixade fjärren; han hade samma problem som min pappa brukar ha, trycker på knappen alldeles intill den man byter kanal på och ställer då om bildstorleken på tv:n.

Men det där är ett antagande som jag, och säkert många av er läsare, stött på många gånger under åren. Det där med att folk tar för givet att man kan teknik eftersom man spelar.

Å ena sidan är det ju helt befängt - varför ska man kunna teknik bara för att man gillar spel? Jag tycker inte att jag kan teknik, jag är framför allt inte bra på teknik. Jag tycker inte att det är särskilt kul. Jag gillar mina trådlösa högtalare som jag kan strömma musik till, jag tycker om min smarta mobil, mina spelkonsoler, mitt trådlösa bredband och min platt-tv - men jag är inte särskilt intresserad av tekniken bakom dem och jag lär mig högst motvilligt att installera nya saker.

Killen på gården

Det är heller inte något teknikintresse som ligger bakom mitt spelande, varken när jag spelade Donkey Kong som kom till flipperhallen i Norrköping tidigt på 80-talet eller när jag spelade igenom nya #Bioshock Infinite för några veckor sedan. Jag kan förundras över hur vissa saker är tekniskt möjliga, men är betydligt mer road av att det fungerar än hur. För mig är en spelupplevelse främst just en upplevelse; en känsla, något jag är med om. Det är inte programmeringsspråk, grafik eller processorer och bildrutor i sekunden; det är bara saker som gör upplevelsen möjlig. Det är saker som borde vara självklara, som bara ska fungera och som man ska slippa fundera på. Vem sitter i en biosalong och funderar över vilka projektorer som visar filmen eller vilket material det är i bioduken?

"Där står min Xbox 360 och vägrar koppla upp sig"

Fast riktigt så självklart är det som bekant inte. För antagandet min gamle granne gjorde om att jag kan lite om teknik eftersom jag gillar spel är sorgligt korrekt; jag har ju varit så illa tvungen att lära mig. Eller snarare: Jag är fortfarande tvungen att göra det. Visst, somligt har blivit enklare och lättare, men ändå: Där står min Xbox 360 och vägrar koppla upp sig. Det hände förra veckan och det är varken fel på sladd eller modem. Den bara vill inte.

Och intill står min Wii U som under flera veckor sa att den inte kunde ansluta till det trådlösa nätverket för att jag har fel säkerhetsnivå eller något liknande. Trots att alla andra maskiner, prylar, högtalare, datorer, surfplattor och mobiler aldrig har klagat. Wii U, denna konsol som ska vara så användarvänlig och rikta sig till samma barnfamiljer som köpte Wii, hävde plötsligt ur sig ord och meningar som hämtade ur en halvtaskig instruktionsbok för en router. Jag kände som min granne måste ha gjort; jag ville också gå till den där killen på gården som spelar spel och därför kan lite om teknik, som kunde fixa till det där som verkade så svårt.
Tyvärr var det ju jag som var den där killen.