Paris-baserade utvecklarna #Dontnod gör ett spel om sin egen hemmaplan, fast i framtiden. På ytan är det en bländade utopi, i avgrundsdjupen bland stans mörkare gränder ett helvete. Till bakgrunden av denna kittlande framtidsvision finner vi oss längs de fragmentariska minnenas regnpiskade allé.
I Neo Paris anno 2084 är minnen makt - och hårdvaluta.
På ett ytligt plan har #Remember Me framstått som en blandning mellan #Mirror’s Edge och #Beyond Good & Evil - särskilt som det frontas av en stilfullt kortklippt rebellkvinna - och sämre inspirationskällor kan man ju ha.
Jag får möjligheten att spela en förhandsversion av Remember Me - en generös munsbit av spelet som ska visa sig omfatta flera speltimmar. Det här har jag sett fram emot ända sedan jag charmades av den första trailern.
Den första lovande trailern från augusti förra året
Som ni vet bygger utdelningen av alla upplevelser på förväntningar, och i det här fallet har mina personligen nog varit lite “felkalibrerade”, om man ska uttrycka sig försiktigt. Remember Me framstår redan från början som överambitiöst; att skildra framtiden om 70 år med allt vad den innebär i form av samhällsskikt, arkitektur och avancerade minnesgränssnitt är förstås bara det en utmaning, men utgör blott en bakgrund till spelets huvudsakliga fokus på stilfulla slagsmål och kattlikt fasadklättrande.
Vi möter Nilin, vår protagonist, när hon just befinner sig i den våldsamma processen att tömmas på minnen. Hon kastar sig fram och tillbaka där hon ligger, på det kalla cellgolvet i en kuslig facilitet. Sen leds hon stapplande mot en skrämmande apparatur som ska avsluta jobbet, göra henne till ett tomt skal. Men så påbörjas utbrytarplanen. Ett plötsligt strömavbrott. En främmande röst i örat. Hon får hjälp utifrån.
Minnesförlust, förvirring, flykt, hjälpande hand från mystisk räddare. Hela checklistan av klyschor har vi det här laget hunnit bockas av, men det gör faktiskt inget. Spelets skildring av händelseförloppet är så särpräglad att det ändå känns som att man upplever något nytt. Och när man väl räddar sig till stadens bokstavligen lägsta slum - förlagd långt under de finaste och högsta tornen - bara för att konfronteras av kuvade, Gollum-lika spillror av människor, inser man att det här kommer att bli en upplevelse.
Minnesförlust får ett (fult) ansikte
Principen med Remember Me bygger alltså på att man köper konceptet att människan bär holografiska minnesgränssnitt, tydligt synliga i nacken. Det här är en helt annan nivå av Google-brillor, integrerade i våra kroppar och framförallt hjärnor. Men att bli rånad på sin mobil eller solglasögon är knappast jämförbart med att bli bestulen på sina minnen. Nilin är en minnesjägare, specialiserad på den här typen av verksamhet, men hur eller varför vet varken hon eller spelaren till en början.
Vad man snabbt kommer att lära sig är dock att Nilin kan bryta sig in i och påverka andra människors minnen. Det här är något man som spelare får vara aktivt delaktig i, och presenteras som linjära videosekvenser man ska spola fram och tillbaka för att hitta små glitchar att exploatera. Idén är intressant, genomförandet stelt.
Stelopererad framtid
Och det är talande för spelet i stort, faktiskt. Stridssystemet bygger strängt på kombinationsattacker som man förväntas kedja samman och kan utökas varefter man lär sig dem, i fyra olika distinkta kategorier. En kategori är till exempel specialiserad på att utdela smärta, en annan på att återställa hälsa. När man inleder en attack visualiseras en följd av ikoner i bild, och tajmar man tryckningarna rätt fullbordas kombinationsattackerna. Allt detta är goda idéer, och teoretiskt pedagogiskt men också genomtänkt. Problemet är återigen genomförandet. Slagsmålen i Remember Me är inte dåliga, men stelbenta. Det är svårt att tajma attacker, när tryckningarna i sig inte är tajmade med rörelserna i spelet.
Den sista huvudsakliga beståndsdelen av det spelande jag fått ta del av handlar givetvis om utforskandet av miljöerna. Det här är mitt största nöje; jag njuter av att dra benen efter mig och ta in stämningen i Det Nya Paris, glänta på dörren till ett framtidshem och föreställa mig hur dessa framtidsmänniskors vardag ser ut. Men Remember Me är inget öppet sandlådespel utan ett linjärt äventyr, och det begränsar utforskandet på ett typiskt genremanér. Man skulle strukturellt kunna beskriva det som en kombination av Uncharted-spelen (det styrda utforskandet) och #Enslaved (striderna, klättrandet).
Vi vill ha mer än bara vackra vyer
Personligen oroas jag lite av att det verkar som att man hetsas och jagas framåt, vilket inte lämnar så stort utrymme för fritt utforskande. Istället förväntas man acceptera att det fascinerande samhället passerar i periferin, som en storslagen kuliss. Remember Me har minnesvärda kvalitéer, och det är mycket möjligt att handlingen blommar ut längre fram, men efter drygt fyra avklarade kapitel dröjer oron sig kvar.
Oron är förstås också relativ; jag vill att Remember Me ska vara fantastiskt och det har så mycket potential. Det vore snopet om den lämnades oförverkligad.
