2013 har Call of Duty lagt världen för sina fötter. 2003 var det den kaxiga uppstickaren. FZ återvänder dit allt en gång började.

Multipla perspektiv, bländande automateld, hisnande scener och kapten Prices mustasch. Trots att vi har ett decennium av Call of Duty bakom oss är det förvånansvärt hur mycket av det som definierar #Infinity Wards spelsvit som fanns på plats redan från början.

Att spela #Call of Duty är som att göra en svindlande tidsresa tillbaka till 2003 och den tid då förstapersonsskjutarna dominerades av Medal of Honor. Genom spelarnas outtröttliga aptit för genren hade serien vuxit till en enorm krigsmaskin som med enstaka undantag spottade ur sig årliga uppföljare. Kopplingen till vad Call of Duty har blivit går förstås inte att ta miste på. Idag ses serien som en krigstrött veteran, men då var nybildade Infinity Wards spel den uppkäftiga rekryten.

En annan stor skillnad mot idag är att man 2003 såg det andra världskriget som källa till pulshöjande spelupplevelser snarare än en av spelhistoriens mest tröttsamma klyschor. Det var en tidpunkt då vi ännu inte hade upplevt landstigningen vid Normandie tusen gånger om, och vi skulle heller inte göra det i Call of Duty.

Tips från CoD-coachen: Huka bakom de döda kossorna.

Istället för på vattnet börjar spelets första uppdrag i luften. Med min fallskärm skär jag genom den stilla natthimlen och landar på ett stort fält. Eter att ljudlöst ha oskadliggjort en tysk vakt hittar jag Sergeant Heaths livlösa kropp hängande från ett av träden. Lyckligtvis har han fortfarande signalutrustningen på sig. Till en början går allt enligt planerna, men lugnet ska snart visa sig vara bedrägligt. När jag anropar resten av soldaterna på en närliggande åker brakar helvetet lös. Från skyddet av ett kokadaver ser jag hur den tyska maskingevärselden skär genom mina vapenbröder och hur kropparna livlöst faller i den leriga åkern. Trots det omskakande händelseförloppet är det knappast tillräckligt för att jag ska lämna Call of Duty med posttraumatisk stress. Tidens tand har varit lika skoningslös som de tyska maskingevären mot de detaljfattiga miljöerna och de avigt animerade polygondockorna. Och att säga att spelet håller måttet än idag är att vara oförskämt generös. Men för den historieintresserade är Call of Duty ett fascinerande tidsdokument.

Mannen med mustaschen

Är man dessutom veteran av serien är spelet ren déjà vu. Scenerna har förvisso inte kopierats rakt av i uppföljarna, men flera av situationerna känns lika välbekanta som kapten Prices mustasch. Den muntre britten, som var något slags mentor i Modern Warfare-spelen dyker upp en bit in i berättelsen. Likaså går det inte att ta miste på Infinity Wards dramaturgiska ådra och hur man här tar några första stapplande steg mot variationen och tempoväxlingarna som gjorde #Call of Duty 4: Modern Warfare så svindlande.

Kapten Price är lika gammal som Call of Duty och sannerligen en spelkrigsveteran.

En intressant sak är hur pass mycket friare Call of Duty är än sina uppföljare. Seriens belackare anklagar gärna Infinity Ward och #Treyarch för att deras spel inte är mycket mer än skjutgalleri förtäckta av feta explosioner och omtumlande scener. Det finns förstås en poäng i det. Trots att jag fortfarande uppskattar kampanjerna går det inte att sticka under stol med att de inte sällan liknar något slags Följa John-lek med automatvapen, där ens överdrivet beskyddande ledsagare öppnar varje ny dörr åt en. Men i delar av Call of Duty går tankarna inte i första hand till Modern Warefare eller Black Ops. Istället är det #Dices uttalade ambition med #Battlefield 4. Hur man nu på allvar vill luckra upp den hårda regi som har definierat genrens enspelarlägen under en hel konsolgeneration.

Den tidigare nämnda åkern är exempelvis oväntat stor och saknar den strängt utstakade bana som den gissningsvis hade haft som del av, säg, #Modern Warfare 3. Likaså går det att utforska flera av husen i de sönderbombade byarna. Och känner man sig vansinnigt våghalsig när det vankas skyttegravskrig kan man strunta i att kräla längs med de skitiga gångarna och istället tjurrusa över gräsplättarna. De råa polygondockorna får det hela att kännas kantigt, men anslaget är oväntat ambitiöst.

Första Call of Duty är oväntat öppet, särskilt med tanke på vad som skulle komma.

Apropå ambitioner, som under årens gång har offrats till förmån för att strömlinjeforma spelupplevelsen, har Call of Duty ytterligare intressanta avvikelser. Möjligheten att titta fram bakom hörn. En funktion som gick förlorad efter #Call of Duty II och som ger extra nerv i duellerna med prickskyttegevär.

Call of Duty är som sagt ett intressant tidsdokument. Dels för det unika i de delar av spelet som Infinity Ward försakade i uppföljarna. Men lika mycket för elementen man valde att behålla och polera till perfektion. För under alla lager av oraffinerad spelmekanik går det inte att ta miste på embryot till spelserien som bara fyra år senare skulle erövra världen med #Call of Duty 4: Modern Warfare, och därefter hålla den i ett järngrepp i ett halvt decennium.

ABSOLUT! :up: Call Of Duty gick ned sig totalt i och med Modern Warfare. :/ 08/07 Helst då krigszoner som vi inte fått se tidigare, som Karelska näset, Narvik, Monte Cassino och Kreta. 14/05 Tacka vet jag Airborne Ranger till C64! =) 13/05 Här kommer min hyllning. Min alldeles egna hemmagjorda montage. Gammal som sjutton och i usel kvalitet. Men vilka goda minnen. http://m.youtube.com/watch?v=nGHJFg0gMP0&feature=plcp 12/05 Min favvo WW2 shooter var Hidden & Dangerous 2 trots stendum ai som krävde babysitting, galet snabba och träffsäkra fiender och buggar. Det var fantastiskt bra ändå tyckte jag. Och tycker fortfarande faktiskt. Där snackar vi coola shootouts med Garanden... 11/05 Det jag undrar mest över är när kommer dom att börja med cod karting? 11/05 Vore otroligt najs om dom gjorde ett WWII spel eller Vietcong-spelen i Frostbite 3! 11/05 Jag tycker det är tre spel som sticker ut i serien... Call of Duty 2: Första gång jag verkligen fick delta i andra väldrskriget och de olika perspektiven var häfigta. World at War: Det finns ett flertal sekvenser som har klämts sig fast i minnet, som... 11/05 Härligaste vapnen som någonsin skapats <3 Alla sprang runt med high tech automatvapen i Bad Company 2, så kommer jag med garand/thompson, härliga tider 11/05 Förutom jag. Jag tröttnade aldrig på WW2 även om jag inte hade något emot det moderna krig som kom med CoD4. Men nu är jag less som tusan på det och vill tillbaka till dom gamla krigen. Kanske är det därför jag spelar Red Orchestra 2 så mycket. Och Viet... 11/05
Skicka en rättelse