Queen Zenobia. Ett luxuöst kryssningsfartyg, en skugga av sitt forna jag, som utan mål glider fram på ett dimmigt hav. Stilla och illavarslande. När Jill Valentine spejar upp mot den enorma havskolossen och undrar om Chris Redfield, hennes ständige vapendragare, finns där någonstans drabbas jag av omedelbar nostalgifrossa.
"Where are you, Chris?"
Året är 2013, platsen är Medelhavet och Queen Zenobia breder ut sig framför mig. Men just då slungas jag tillbaka till 1996, skogarna utanför Raccoon City och en dimhöljd herrgård. Och konstaterar: Visst var det bättre förr.
Inledningen är inget annat än en varm (och lite otäck) kram till de gamla fansen.
Liksom fartyget, som stora delar av #Resident Evil: Revelations florerar kring, har serien tappat sin kurs och är numera en skugga av sitt forna jag. Den en gång så starka survival horror-mästaren plaskar vilset omkring i en illaluktande soppa av själlös action. Revelations är ett steg i rätt riktning – om än litet.
Den första halvtimmen ombord skeppet är tyngd av nostalgiska referenser till seriens otäckaste arv: Plötsliga skuggor i ögonvrån, lufttrummor som skakar av någonting och slemmiga lik som i princip trillar rakt ner i famnen på mig. Jag är kanske inte rädd men kan inte låta bli att svepas med av stämningen.
Inget kan gå fel – sedan gör allt det
Jill och Parker (en Barry Burton för 2010-talet) är en dynamisk duo. Sakta rör de sig längre in skeppet som väcker fler frågor än svar. Och när första monstret till sist gör entré på darriga, slemmiga ben känns tajmingen perfekt. Regiarbetet klanderfritt. Inget kan gå fel. Sedan gör allt det.
Plötsligt är Revelations lika subtilt som en skenande elefant. Vi kastas rakt in ett krig i en skimrande framtidsstad där vi tvingas meja ner horder av hunters. Med ens står det klart att det biologiska världskriget som krossade all mystik i #sexan återigen placeras i förarsätet. Och jag blir snabbt åksjuk. Vi tvingas växla mellan sex olika frontfigurer, genomlida ett bedrövligt manus och brottas med förkortningar som FBC och BSAA. Själv tänker jag ett stilla WTF.
Jävla Jessica.
Och värst av allt och alla är Jessica. Hon är sinnebilden av allt som gått åt fanders med karaktärsdesignen hos Resident Evil. En liten flicka med stora attribut och korta shorts som kommer springande över snövidderna skanderande: "Me and my sweet ass are on the way!" Därefter slaktar hon monstervågor iklädd stilettklackar, tajta läderoutfits och avfyrar oneliners och poser som bara kan ha skapats av ett barnsligt och lite gubbsjukt sinne. Det är inte roligt. Inte någonstans.
Ungefär här slutade jag spela Revelations till 3DS förra våren. Evinnerligt trött på det biologiska världskriget med sin aldrig sinande action och Jessicas fåniga uppenbarelse. Men som bekant finns zombiepekoralet numera till pc, Playstation 3, Wii U och Xbox 360. Tiden var sålunda mogen för en ny chans.
Och jag lär mig att Revelations är ett mynt med två sidor. Dels finns allt jag nyss raljerat om, men så finns också spåren av survival horror-genren kvar. Allra mest när du spelar som den ikoniska Resident Evil-hjältinnan, Jill Valentine. Jag gillar Jill. Det slår inte gnistor om manusarbetet men hon har åtminstone vett nog att inte drunkna i alltför seglivat pangande eller förminska sig själv med hjälp av billiga repliker. Och det är Jills dunkla korridorer, anspråklösa pussel och simpla gubben i lådan-moment jag längtar tillbaka till när äventyret ger sig ut på irrfärder bland snöklädda berg och sönderfallande utopier. Jills del i det hela är knappast perfekt men ändå plåster på de sår som vägrat läka efter Resident Evil 6.
Flera av partierna med Jill, Resident Evils okrönta drottning, lyfter Revelations.
Att det hela HD-slipats för pc och konsoler spelar mindre roll. Visst är det vackert, men redan 3DS-versionen var väl värd att sluka med ögonen. Det som snarare gläder mig är att fler får chansen att ta del av spelet som borde ha varit den rättmätiga sexan. Jag anar en gryende känsla av hopp för survival horror-genrens forna gigant. Om de bara gör slut med det biologiska kriget och istället innesluter oss i dunkla korridorer tror jag #Capcom kanske kan hitta hem. Till slut. Trots allt.
Fotnot: Recensionen avser 360-versionen. Det är även släppt till pc, Playstation 3, Wii U och nådde i fjol 3DS-spelarna. Den recensionen läser du här.
