Han kallas Slender Man. En långsmal, likblek man utan ansiktsdrag, med abnormt långa armar iklädd svart kostym som gömmer sig bland skuggorna. Som ser dig när du rör dig bland folkmassor, när du promenerar i skogen, när du ligger och sover i din säng. När Slender Man valt ut dig som offer kommer han att uppenbara sig som hallucinationer i dimman, bakom träd och även i det mörkaste hörnet av ditt sovrum. Han inkräktar i de privataste trygghetszonerna tills du inte längre känner dig säker någonstans. Du kan bli hemsökt i flera år tills paranoian gör dig galen, eller tills han plötsligt bestämmer sig för att döda dig.
Fenomenet Slender Man har redan resulterat i tiotalet spel. The Arrival är det senaste.
Myten om Slender Man föddes i en forumsdiskussion på sajten Something Awful. Den har resulterat i hemsidor, dokumentärer, filmer och spel som spinner vidare på detta. #Blue Isle Studios har studerat myten noga och lyckats väva in honom väl i #Slender: The Arrival. Spelet kretsar kring Lauren som tar bilen till sin barndomstrakt för att träffa vännen Kate. Av oförklarlig anledning kör Lauren av vägen, kraschar in i ett träd och får promenera dit till fots. Men efter att ha anlänt finner hon ett tomt hus och Kate spårlöst försvunnen.
Det sista jag ser
Berättelsen skildras ur förstapersonsperspektiv, sett från en kamera Lauren håller i. Jag får Blair Witch-vibbar när hon söker igenom skogen efter sin vän och samtidigt försöker fly till radiotornet som enligt en skriven lapp från en anonym avsändare ska vara den enda flyktvägen. Jag söker efter ledtrådar i Kates hem. Samtidigt mörknar det ute och dimman i skogen blir tätare. Med ficklampan som enda sällskap tar jag mig ut till den mörka bakgården. Plötsligt flimrar kameran till. Slender Man har hittat mig. Jag försöker ta mig därifrån men bilden förvrängs ännu mer och när jag väl börjar springa är det försent, och det sista jag ser innan jag dör är hans tomma ansikte. Kameran är ett enkelt och bra knep för att göra bygga upp stämningen. När Slender Man är i närheten börjar skärmen flimra samtidigt som ett dovt bultande ljud drar igång. I samma takt som bilden blir grynigare blir bultandet högre. När han sedan uppenbarar sig skär sig ljudet och samtidigt som jag har svårt att se växlar bilden hastigt mellan vad jag har framför mig och närbilder på hans deformerade kropp.
När jag hoppar till ramlar jag nästan av stolen, och vid ett tillfälle ryggar jag tillbaka så hastigt att jag slår huvudet i väggen. I skräckspel är jag van vid fristäder där jag kan pusta ut. Sådana finns inte i The Arrival. När Slender Man uppenbarar sig kan jag inte ens pausa, bara fly för mitt liv. När jag väl kan stoppa spelet vågar jag knappt fortsätta. Många gånger orkar mina nerver inte med och skräcken gör att det blir kortslutning i hjärnan. Länge stirrar jag hjälplöst in i menyskärmen för att sedan stänga av datorn helt och hållet.
En syn som troligen blir din sista.
Paranoian växer fram och förblir konstant oavsett var jag går i den kolsvarta natten. Och det blir bara värre. För ju närmare jag kommer slutet av kapitlet desto aggressivare blir han. Fortsätter jag djupare in i skogen kommer han garanterat dyka upp, men stannar jag upp står han med största sannolikhet och flåsar mig i nacken. Varje steg framåt leder närmare döden, varje sekund jag står stilla gör detsamma. Och trots jag samlar ihop de utspridda pappersarken som spelet säger åt mig att göra tar han mig ändå. Jag är hjälplös.
Det är så uppenbart att Slender Man leker med mig och att jag inte kan göra något åt det. Jag har ingen som helst kontroll över vad som sker. Efter att han fångat mig vaknar jag plötsligt upp på en helt annan plats i skogen. Solen skiner på himlen och synen av bergstoppar och röda höstlöv gör mig genast lugn. Jag tar mig till någon slags gruva med trånga gångar fyllda med containrar. När jag springer runt där och försöker lista ut hur jag ska komma ut på andra sidan hör jag plötsligt ett obekant väsande ljud. Det låter inte som Slender Man. När lätet kommer närmare påverkas inte heller min kamera. Fram hoppar istället en filur som skulle kunna vara ett kärleksbarn mellan Gollum och tjejen från The Grudge – och genast dör den rysliga magin med The Arrival. Som ett irritationsmoment dyker varelsen upp överallt hela tiden och hålls enkelt tillbaka med ljuset från min ficklampa.
The Arrival håller inte sitt paniska grepp hela vägen in i mål.
Slender: The Arrival börjar oerhört starkt. Men känslan av panik dör halvvägs in när Slender Man byts ut mot Gollum á la Grudge-spöket, och även om spelet bjuder på en intressant twist finns det inget som riktigt får det på rätt köl igen. Förutom påskägget. Lyckas man hitta det öppnas ett spelläge där man leker hide and seek med Slender Man i Kates hus. Det blir en mindfuck-fest där miljöerna buggar ur, rummen slängs huller om buller och man teleporteras runt i huset utan att kunna göra något åt saken. Går man in i ett rum på övervåningen kan man plötsligt springa in i ett annat undertill och när som helst kan Slender Man dyka upp och döda en.
Trots att skräcken försvann i själva spelet har jag blivit paranoid på riktigt. Håret reser sig på mina armar bara av att tänka på honom. Trots sin enkelhet i både grafik, kontroll och moment är det förmodligen det läskigaste jag spelat på länge – om inte någonsin. Jag har fortfarande inte kommit över rädslan jag kände när jag med stapplande mod tog mig igenom den första delen av spelet. Varje gång jag går och lägger mig slänger jag en blick mot dörren för att försäkra mig om att ingen står där och tittar på mig. Och även om det känns oerhört fånigt får hallampan lysa också denna natt.
