När #Insomniac lanserade #Resistance Fall of Man förra våren blev det väl mottaget av gamers såväl som recensenter. Det blev även det första PS3-spelet som lyckades sälja över en miljon kopior. När Insomniac senare kungjorde att en uppföljare var på g kom detta inte som en överraskning. Allt fler spelutvecklare väljer att köra på beprövade koncept. Uppföljare är vardag, ett faktum snarare än ett undantag. "Don't fix what's not broken" brukar det ju heta. Fegt kan tyckas, men ett nödvändigt ont?
Resistance 2 är i vilket fall ett argument för uppföljare. Fall of Man var bra men uppföljaren är bättre, i alla avseenden. Det finns ingenting Insomniac inte har förbättrat och polerat: allt från texturer och grafik till ljud och stämning. Inte nog med att enspelarkampanjen är bra, du har nu även ett ”riktigt” co-op och ett flerspelarläge med upp till 60 samtidiga spelare. Storyn är kanske fortfarande något svag, men även den har förbättrats.
Huvudpersonen Nathan Hale
Mummy, are we going to die?
Resistance 2 berättar om ett alternativt 1950-tal under vilket andra världskriget aldrig hänt. Till skillnad från föregångaren då chimeras härjade i England befinner vi oss nu i USA. Moder jord dras fortfarande med utomjordingarna chimeras och deras tillhörande attribut: stora tänder, alltid förbannat många och en tendens att dyka upp när man minst anar det. Som Nathan Hale är det självklart din uppgift att hindra chimeras från att lyckas vilket innebär väldigt mycket skjutande.
Egentligen är storyn inte mycket mer än så, men det spelar faktiskt ingen större roll - spelet är ändå riktigt, riktigt roligt. Insomniac har försökt göra storyn något mer intressant genom att sprida så kallad ”intel” runt kartorna. I dessa kan du läsa mer om händelser och bakgrund till vad som sker i världen. Nackdelen med dessa är att de är rätt kluriga att hitta, samt att du egentligen inte har någon anledning att leta upp dem, mer än för att få läsa lite text.
Resistance 2 är actionfyllt från början till slut, det enda undantaget är mellansekvenserna. Om du spelat föregångaren och tyckte att slagen kunde bli rätt intensiva, vänta då tills du spelar tvåan. Det är uppenbart att utvecklarna satsat på storhet - absolut allting är större och fetare. Att du kämpar mot en skärm fullpackad med chimeras är inte ovanligt. Bossfighterna är också betydligt roligare och, återigen, större. Spelet är också förhållandevis svårt vilket är välkommet då ettan ibland kändes för enkel, även på svårare nivåer.
