För första gången någonsin tar Deus Ex steget in på den mobila arenan. Och det är #Deus Ex: The Fall till Ios som är tänkt att smeka våra cyberactionbehov medhårs under några - tyvärr - alldeles för få timmar.
I The Fall, som är en regelrätt uppföljare till Deus Ex-romanen The Icarus Effect, tar vi oss an rollen som Ben Saxon. En före detta legosoldat med lika mycket personlighet som ett elskåp. Saxon har tvingats till flykt från sin tidigare arbetsgivare, och han trillar då över en global konspiration inom läkemedelsindustrin som sätter oskyldigas liv på spel. Tillgången på medicinen Neuropozine, som lindrar de elakartade bieffekterna av människornas högteknologiska proteser, har reducerats till försumbara nivåer och det är upp till vår protagonist att ta reda på varför.
Ben Saxon blir starkare efterhand när du spenderar poäng på honom.
Detta gör vi genom att röra oss genom ett Panama i jakt efter ledtrådar, viktiga personer och, om man vill, irrelevanta sidouppdrag. Vi pratar med folk, vi smyger oss förbi folk och vi skjuter folk. Och till vår hjälp har vi så kallade augmentations, färdigheter som på ett eller annat sätt höjer karaktärens egenskaper inom vissa områden.
Fördomar som besannas
Resan visualieras genom Saxons ögon, men går över till ett tredjepersonsperspektiv när man väljer att ta skydd bakom väggar och andra hinder. Något som ger oss bättre överblick och en stabilare utgångspunkt vid eldstrider. Tyvärr besannas dock fördomarna som alltid påstår att förstapersonsaction och pekskärmsbaserade enheter inte är en bra kombination. Jag vill mena att det många gånger fungerar så bra som det bara kan, men att det fortfarande är en bit under vad som får anses vara godkänt. Det här testet gjordes på en Iphone 4S, något som ledde till att skärmen först var helt nerklottrad av knappar och annat som behövdes för att kontrollera elskåpet Saxon. Tack och lov är detta något man kan ändra själv via menyn, så efter lite pill kunde jag till slut styra spelet utan att sporadiskt råka skjuta bort halva mitt ammunitionsförråd eller sörpla i mig en upphittad öl av misstag.
Att skjuta i förstaperson är inte till formatets fördel. Som vanligt, med andra ord.
Men kontrolleländet utgör dessvärre inte ens hälften av alla svordomsframkallande moment i spelet. Jag tröttnar snabbt på alla konstanta laddningsskärmar som delar av den lilla stadsdelen och de byggnader man springer runt i. Det känns inte optimerat för det mobila formatet med dessa ständiga avbrott, som dessutom är alldeles för utdragna. Flytet försvinner och det är aldrig långt till en tröttsam suck varje gång spelet ska ladda.
Skjutmomenten är även de en outtömlig källa till irritation då jag inte känner att mina vapen gör skada. Inte sällan får jag intrycket av att mina automatkarbiner och hagelgevär i själva verket är galet verklighetstrogna vattenpistoler, för när inte ens ett till två magasin kan sänka en enda fiende börjar jag undra.
Pang, pang och pang. Fienderna tål orimligt många skott.
Men värst av allt är alla buggarna. Spelet må vara färdigställt, men tillåt mig tvivla att det har kvalitetstestats särskilt genomgående, om ens alls? Jag råkar ständigt ut för krascher, något som tvingar mig till att ladda om föregående sparpunkter. Och har jag då inte sparat manuellt vid något lämpligt tillfälle kan det bli en dryg resa fram till samma ställe igen eftersom spelet endast sparar automatiskt efter varje laddningssekvens. Att kalla det undermåligt vore att vara snäll, för här har man endast ett format att fokusera på, då borde det ta mig tusan fungera bättre än så här.
Buggarna sprider sig tyvärr också till andra ställen i spelet vilket kan ge upphov till märkliga grafiska moment. Eller varför inte göra spelaren oförmögen till att plocka upp saker som fienden tappat, öppna dörrar och söka igenom soptunnor?
Jag får ladda om. Igen.
Stealth-delen är en av få som fungerar på ett bra sätt.
Deus Ex: The Fall ska dock ha poäng för att det försöker. Det försöker verkligen legitimera en mer ambitiös konsolaction på formatet, dock utan att nå hela vägen fram. Och när jag väl känner mig tillfreds med kontrollen, när jag slipper laddningsskärmar och buggar och när jag framgångsrikt lyckas smyga mig fram till mitt mål har jag kul, även om det roliga tar slut alldeles för fort.
I grund och botten är The Fall ett mycket bättre spel än vad betyget skvallrar om, men i sitt nuvarande skick kan jag inte med den bästa välviljan i världen sätta en högre siffra.
