En av de bästa rubriker jag skrivit under senare år är följande: "Vi är kanske lite dumma i huvudet." Det var en artikel om #Simogo, tvåmannastudion från Malmö som släppte #Year Walk i våras. Jag hade intervjuat designern Simon Flesser och det var ett citat från honom. Han tyckte om rubriken.

För några veckor sedan gjorde en intervju med Mike Bithell, mannen som gjorde #Thomas Was Alone. Spelet har nu sålt över 700 000 exemplar och Bithell är mitt i utvecklandet av sitt nya spel #Volume. Han sa ungefär det samma: "Jag är en total idiot."

"Vi är kanske lite dumma i huvudet"

Det är en lyx att kunna vara det. Det är bästa sortens. I både Flessers och Bithells fall är den förvärvad genom hårt och passionerat arbete, det är inget som bara blivit dem givet, inget de ärvt av rika föräldrar – lyxen att kunna bete sig korkat.

Det finns en diskussion i spelvärlden som jag tycker är rätt intressant, den om spel som konst, om spel är konst, ska betraktas som det eller aldrig ens kan vara det. Men kanske ställer själva ordet konst till det en smula; kanske behöver man inte ens använda det.

Istället skulle man kunna ställa en helt annan fråga, nämligen denna: Kan spel vara ett rakt igenom personligt uttryck? Kan spel precis som en målning eller diktsamling vara en människas hjärta som, med Strindbergs ord, hängs upp på en köttkrok i skylfönstret till allmän beskådan?

Simogo (Magnus Gardebäck och Simon Flesser) tog sig friheten att vara lite korkade. Det ledde till mästerverket Year Walk. (Foto: Thomas Arnroth)

Den frågan är lättare att besvara – och egentligen vad både Flesser och Lithell snackar om när de kallar sig själva idioter. Enda sättet för en spelskapare att vara helt personlig är nämligen att bara göra spelet efter eget huvud, utan att ens snegla vare sig på marknad eller finansiärer. Att helt enkelt skita fullständigt i vad du och jag tycker, inte bekymra sig om huruvida man säljer hundra eller hundra tusen, utan bara fundera på vilket slags spel man själv vill skapa.

"Att helt enkelt skita fullständigt i vad du och jag tycker"

Det är vad Flesser och Lithell ägnar sig åt just nu. Det inte är inte det enda de har gemensamt. De har också samma typ av finansiering i ryggen, den allra bästa sorten: självfinansiering. Inget förlag äger dem eller deras produkter, det finns inga investerare som vill ha avkastning på sitt kapital och inte ett par tusen gamers som donerat pengar till i en på förhand utlovad spelidé. Bara de själva, deras tankar och deras skicklighet.

Jag är ingen fiende till någon annan form av finansiering. Jösses nej. Jag har varit frilansande journalist i hela mitt liv, jag vet hur sjukt svårt och besvärligt det att dra in sitt eget levebröd i en kreativ värld där man bara behöver papper, penna, kamera och en dator som fixar ordbehandling. En nästan löjligt icke-komplex värld jämfört med att skapa ett spel. Men ändå; när jag och mina frilanskompiar möts utbryter ofta en slags omvänd skrytkamp i stil med Monty Pythons herrkubblubb där vi försöker överträffa varandra i förnedrande jobb vi har gjort genom åren. Det är sällan jag går förlorande ur den matchen. Så jag har full respekt för alla spelstudior och spelutvecklare som lyckas finansiera sig över huvud taget.