Nästa år är det hundra år sedan första världskriget inleddes. Inte ett jubileum att fira men ett att minnas. Hela världen drabbades och tiotals miljoner dog. Därför får vi aldrig glömma. Och därför är #Valiant Hearts: The Great War viktigt.

Spelen om världskrigen har under årens lopp varit många men de känslomässiga spåren har däremot varit få. Det vill en liten, liten skara utvecklare hos #Ubisoft Montpellier ändra på. De har inspirerats av verkliga brev, verkliga människoöden från verklighetens krig. Men det de skapar är inte av denna värld. För att tala klarspråk: det ser ut som en interaktiv serietidning med lättsam slapstick. Och upplägget? Ett sidoscrollande äventyrsspel med sinnrika pussel. Kan tyngd och allvar ens rymmas i samma förpackning?

Så här har du aldrig sett första världskriget.

Svaret kommer omedelbart. I snön vid ett tyskt läger hittar vi en medalj som är tagen från verkligheten. Faktum är att den tillhörde en i teamets gammelfarfar. Han var en fransk soldat. Emile, vår första huvudperson, är en fransk bonde. Han har efter en rad tragiska skeenden blivit krigsfånge och tvingas slita som kock hos tyskarna. Och han är bara en av fem vars liv vi kommer följa under åren mellan 1914 och 1918.

Den tyske soldaten Karl, Emiles dotters stora kärlek, är en annan. Britten George, piloten som ljög om att han kunde flyga, är ytterligare en. Vi möter Freddie, en amerikansk soldat som slåss för sin döda fru. Och slutligen Ana, en vårdare som ständigt bevittnar nya tragedier. Den röda tråden för de fem är kärleken mellan Karl och Emiles dotter. Den kommer fläta dem samman. Och det är sökandet efter Karl som drog in hans svärfar i kriget.

Spelet tycks sekundärt

Vi börjar alltså hos Emile. Inledningen är trivial; han får i uppdrag att skaffa fram mat till en general och ett pussel med kokande vatten, eld, korv och knuffandet av en gryta tar vid. Men allt ställs på sin spets när det brittiska flygvapnet uppenbarar sig på himlen och förvandlar det snöiga fältet till ett inferno. Emile begravs under sitt kök och vore det inte för en trofast hund skulle han nog blivit kvar där. Hunden har inget officiellt namn men kallas för Walt. Han är lite av den sjätte huvudpersonen, betyder mycket för teamet och kommer betyda mycket för oss.

Bomber faller och Emile flyr.

Kanske beror det på att jag bevittnar inledningen, men känslan jag inte kan skaka mig är den att pusslen är ett medel, en ursäkt för kreatörerna. För det de vill förmedla ligger inte i knep och knåp. Att Emile och Walt skapar vägar framåt med hjälp av enkel fysik är bara ett sätt för skaparna att låta oss se ännu mer av skyttegravarna och det sönderslitna Europa. Inget fel med det. Tvärtom gör de rätt i att låta berättelsen övertrumfa spelet. Den tycks både stark och vacker nog.

Känslan håller i sig när vi sex månader senare besöker varma, böljande kullar i Frankrike. Freddie, den amerikanske soldaten, är mer handlingskraftig än Emile. Med sin stora bultsax klipper han hål i taggtrådsstängsel, han knockar motståndare bakifrån och han spränger en stenbro i tusen bitar. Explosionen ackompanjeras av lustiga serierutor som visar fiendens förvånade uppsyn.

Ubiart-motorn gör som alltid ett fantastiskt jobb.

Under huven på Valiant Hearts brummar Ubiart Framework-motorn. Samma som skänkt liv åt #Rayman Origins, #Legends och kommande #Child of Light. Den blir mer och mer en kraft att räkna med. För det är tack vare den som vi får den här unika visionen av första världskriget, som på något obegripligt sätt blandar djupaste allvar med den gladaste serietidningen. Och kanske ligger hemligheten däri. Istället för att ösa på med tragik och melankoli får vi också varma, fina ögonblick. Som när Emile kliar Walt på magen eller när de tyska soldaterna hinkar i sig öl, som om det inte fanns en morgondag.

Det finns tvivelsutan en värme i här. Och kanske är det därför kylan gör extra ont?