Recensionen har alltid haft en väldigt central del i speljournalistiken. Sajter och tidningar har byggts kring recensionerna med sina analyser av spelmekanik och speldesign.

Det har börjat förändras så saktliga, men fortfarande handlar det mesta av undersökningar, reportage och granskningar i spelmedia om just själva spelen; och recensionen är den självklara juvelen i samlingen.

Det åskådliggjordes med all önskvärd tydlighet när #Grand Theft Auto V släpptes; dagarna, timmarna, ja minuterna innan spelet fick recenseras tävlade sajterna om att puffa för just sin recension. När FZ la upp Victor Leijonhufvuds dito kraschade sajten av trycket.

Situationen är begriplig. Men den är också en smula absurd. Och ja, det här är en krönika om recensioner.

Serversänkare

Men låt mig börja med att klargöra några saker. För det första har jag inget emot recensioner. Jag recenserar själv och är storkonsument av recensioner. Jag tycker de är roliga, nödvändiga och på alla möjliga sätt intressanta, oavsett om jag håller med recensenten eller inte.

För det andra; om jag framstår som kritisk mot recensenter så är det inte nödvändigtvis så att jag pekar finger mot andra. Jag är medskyldig.

För det tredje; det kommer fler krönikor på ämnet, det här är den första. Så innan du blir skogstokig över eller fundersam på varför det saknas en del aspekter på det här med recensioner i den här texten, vänta och se. Chansen, eller kanske snarare risken, finns att jag skriver om det nästa gång.

Nu börjar vi.

Jag tror att recensionen kommer fortsätta att vara central i spelmedia, men kanske inte i samma höga grad som förr. Tiderna förändras, liksom spelen. Sätter man in spelrecensionerna i en historisk kontext kan man förstå att det blivit som det blivit.

Den vilda jakten på spelen

Backa till 80- och 90-talen och du befinner dig i en tid då en stor del av spelintresset faktiskt gick åt till själva jakten på spelen. En hel del spel kom visserligen även till Sverige så småningom, men många gjorde det inte. Ville man ha tag på dem snabbt, ibland alls, fick man köpa utomlands. Letandet efter bra spel att spela - spel som både fungerade och var roliga - var centralt i en gamers liv. Och speltidningar var ett av de viktigaste verktygen för att hitta rätt. Det fanns inga sajter, inget Internet, inga spelportaler eller något Steam.

"Spelutvecklarna fanns där i bakgrunden, nästan som mytologiska väsen"

Spelutvecklarna fanns där i bakgrunden, nästan som mytologiska väsen. Man visste vilka de var, dessa idoler och hjältar långt bort; de var däremot inte särskilt tillgängliga för intervjuer, åtminstone inte för svenska skribenter. Besök hos utvecklarna och långa intervjuer med dem var bara att glömma. Skribenterna var för övrigt mest var unga gamers som älskade spel. De var inga utbildade kritiker och recensenter i vanlig mening.

Att då själva spelandet av spelen hamnade i så totalt fokus är inte konstigt alls. De som skrev ville mer än något annat just spela spelen och berätta om dem; och det var dessa recensioner läsarna ville ha - helst av så många som möjligt. Det handlade både om att få reda på att spelen ens fanns där ute - och att få ett hum om hur bra de var innan man betalade dyra pengar för dem. Eftersom åldern på spelarna var betydligt lägre på den tiden är det också rimligt att anta att snittgamern hade mindre pengar att spendera. Vilket så klart gjorde recensioner ännu viktigare som ren konsumentupplysning.

Att recensera stolen eller filmen man ser på

Men jag tror också en annan sak grundlades under den här tiden; tanken på spelrecensionen som en slags objektiv beskrivning.

Det är nämligen en efterlysning jag hört till leda genom åren - att jag ska vara objektiv när jag recenserar spel. Jag började en gång i tiden min journalistbana med att recensera böcker. Jag har sedan dess även recenserat film, tv och teater. Men ingenstans har jag upplevt detta enträgna tjat om att jag ska skriva objektiva recensioner som när det gäller spel.

Samtidigt: Historiskt sett har ändå den här tanken visst fog - helt enkelt för att det var så mycket som behövde, och kunde beskrivas på ett mer objektivt sätt förr: Fungerade kameran eller fastnade den bakom hörnen? Kraschade spelet ofta? Var det lätt att sikta, fungerade AI:n över huvud taget och hur ofta kunde man spara?

Frågor om hur grafiken såg ut var också högst relevanta, och kunde beskrivas skapligt objektivt. Tekniken tog hela tiden så stora steg att förändringarna var ytterst påtagliga från år till år, kanske från spel till spel. Grafiskt strävade i stort sett alla utvecklare framåt, mot mer realism, mot snyggare och skarpare och mer.