#Warface är rutinerade #Cryteks första anrättning att serveras på den alltjämnt växande gratisbuffén. Cryengine 3-motorn driver krigsspelet som tar oss till övergivna lagerlokaler och sargade torg som kantas av söndersprängda byggnader.
Spelmässigt är det ett traditionellt onlinespel i krigsmiljö ur förstapersonsperspektiv. Fraktionerna Warface och Blackwood gör upp i en rad olika spellägen som vi känner igen: deathmatch, team deathmatch, #Counter-Strike-doftande defuse the bomb och storm där ett lag tar över kontrollpunkter som motståndarna vaktar. Destruction är kanske det mest påhittiga arrangemanget där man håller kontrollpunkter, samlar poäng och skickar flygbomber mot sina fiender. Tyvärr är det ytterst få som spelar det läget.
Man lirar genom webbläsaren, vilket så här i början av den öppna betaperioden inte fungerar jättebra under tung belastning. Laddningstiderna är långa och många. Ibland fungerar det inte som det ska. Och låt oss gå fram och klappa elefanten i rummet: betalningsmodellen. Warface kör med det vanliga greppet med att låta otåliga köpa framsteg lite snabbare. De vill att vi ska hosta fram slantar för att köpa VIP-konton, vapen, skins och boost-paket, men det är inget man tvingas göra. Allting förutom det estetiska går att köpa för spelets egna valutor, som i sedvanlig ordning tar ganska lång tid att samla på sig.
Machorakning gone wrong.
Warface är inte en dålig upplevelse. Alla-mot-alla-bataljerna är precis så hektiska och raseriframbringande som man kan förvänta sig. Samarbetsläget bjuder på en utmaning att uppleva i goda vänners lag, där man navigerar fram genom söndersprängda städer samtidigt som man aktar sig för prickskyttarnas röda markörer och undviker de mordiska sköldkrigarna som gillar att tackla ihjäl en. Det är ett helt okej tidsfördriv, men det är också problemet. Det är ett tidsfördriv.
När jag skjuter ner mina svurna rivaler känner jag aldrig pulsen, den som infinner sig i de där rafflande ögonblicken när onlinepangare är som allra bäst. I det stökiga kaoset från en hord i #Left 4 Dead, när man vinner en duell i #Chivalry: Medieval Warfare eller efter att man knivat ihjäl ett halvt lag i #Team Fortress 2. Adrenalinet. Känslan av att befinna sig mitt i något stort och mäktigt. Det saknas i Warface och som ett resultat blir jag aldrig indragen och investerad i universumet.
Oengagerat
Det beror på att Warface är en avskalad och ganska slätstruken version av de åtskilliga krigsspel vi är vana vid att betala för. Kartorna är relativt få, kontrollen duger men är inte fantastisk, vapnen är precis vad vi kan förvänta oss med hagelbrakare, prickskyttegevär och pistoler. Dessutom är grafiken inte någon höjdare med Crytek-mått mätt. Problemet är att Warface inte erbjuder något nytt och fräscht för att kompensera för dessa tillkortakommanden. Det finns ingenting här som vi inte redan kan finna någon annanstans.
Warface har förvisso kvaliteter som hyfsat roliga kartor där parkour-moment levererar en extra dimension. Och samarbetsläget duger väl för att slå ihjäl några tråkiga timmar tillsammans med polarna. Men co-op lider av precis samma åkomma som resten av spelet: vi har redan upplevt det här förut, i bättre utförande.
Just nu, i den öppna betafasen, är Warface existensberättigande tveksamt. Tiden är förbi då vi bör ge utvecklare vår uppmärksamhet enbart för att deras produkter är gratis. Vi har kommit till en punkt då gratisspelen måste tävla kvalitetsmässigt med sina motsvarigheter som kostar pengar – konkurrensen är så bitande hård idag.
Polisens metoder för att få ner hastigheten på landets vägar blev allt mer kraftfulla.
När jag spelar free-to-play-spel brukar jag ställa mig själv frågan “skulle jag betala för det här?” för att på något sätt mäta upplevelsens kvaliteter. I Warface nuvarande skick är svaret nej, det skulle jag inte. Det sagt så har de en ganska bra grund att stå på inför framtiden. Samtidigt har de också en lång väg att gå för att övertyga mig att komma tillbaka.
Jag har trots allt redan mycket bättre alternativ för att desarmera bomber, panga i team deathmatch, dominera kontrollpunkter och samarbeta med vänner. Om Crytek på allvar vill ta upp kampen om onlinespelarnas gunst måste de våga tänka utanför lådan och leverera något nytt, något som får mig att utbrista ett imponerat “Åh!” och verkligen längta till mina stunder i spelet. Att det är gratis räcker inte.
Fotnot: Warface benämns fortfarande som beta. Därför sätter vi inget beyg på spelet.
