Att som vuxen ta sig an och kritisera barnspel borde vara ett hopplöst projekt. Men jag tycker inte att det är så. Faktum är att det enda hopplösa är att använda sig av vi och de-mentalitet. Riktigt bra filmer och litteratur har ju en fantastisk tendens att överbrygga generationsklyftor. Jag tänker på "barnfilmer" som Lejonkungen och Toy Story. Jag tänker på "barnböcker" som Harry Potter och Astrid Lindgrens sagor. Vare sig du är sju eller sjuttiosju är chansen stor att du tycker Bröderna Lejonhjärta har något viktigt att säga om döden.

Och jag tänker även på "barnspel". De bästa ska kunna roa såväl kids som deras päron. Visst ska vi förvänta oss en del skillnader: enklare kontroll, mindre snack, mer spel och mindre blodig action (vilket även en del "vuxenspel" skulle må bra av). Vi ska också ställa krav och det är att spelen ska ta våra yngsta gamers på största allvar. Svårare än så är det inte. Och det var med den filosofin jag gav mig i kast med rutinerade kioskvältaren #Skylanders: Swap Force och uppstickaren #Disney Infinity. Världar kolliderar och jag ska reda ut vilken som är den bästa.

Ditt spel, Disneys villkor

Ditt spel, din värld, du bestämmer. #Disney kan det här med enkla, slagkraftiga budskap och de älskar att strö stjärnstoft över orden. Det är just där jag börjar; som en stjärna på ett kolsvart himlavalv. Du förstår, varje stor idé börjar med en gnista av fantasi. Och när den växer blir min stjärna större, djupa skogar och vilda västern-landskap träder fram ur mörkret och slutligen blir min stjärna en person. Jag träffar som hastigast Musse Pigg, Rapunzel från Trassel och får glimtar av Röjar-Ralf och Jack Skellington, som kikar fram bakom ett träd.

Fantasin har tyvärr gränser i Infinity.

Allt du behöver är din fantasi, säger Disney. Men det dröjer inte lång tid förrän en djup spricka framträder mellan budskapet och det faktiska spelet. För allt du behöver är ju färdigmallade plastfigurer och deras färdiga världar. Inte heller kan de hälsa på varandra. Jack Sparrow kan inte leva sjörövare på M.U. (Monsteruniversitet). Och inte heller kan lurviga Sulley vara ett skrämmande monster i superhjältarnas storstad.

Det verkar inte heller som om kreatörerna grävt särskilt djupt i sin fantastiska skattkista. Disney Infinity borde snarare ha hetat "Pixar (med inslag av pirater) Infinity". Och det känns obekvämt publikfriande. För samtidigt som Disney öser på med sockersöta budskap råder det ingen tvekan om att det är de just nu mest säljande världarna som bereds plats. Och det är synd, för Infinity skulle vinna mycket kärlek av att gjuta liv i, säg, Djungelboken eller Robin Hood. Det gränslösa saknas.

Livet som pirat i Infinity är tvivelsutan höjdpunkten.

Jag har respekt för att Disney är ett företag som vill tjäna pengar och är inte heller ute efter att utmåla dem som "det ondskefulla mångmiljardföretaget". Men diskrepansen mellan vad vi lovas och får är svårsmält. För mycket hjärna, för lite hjärta.

Å andra sidan finns det bitvis mycket att tycka om. Pirat- och plattformsäventyret med Jack Sparrow är fenomenalt mysigt och omväxlande. I ena stunden seglar jag runt med mitt skepp, letar skatter och sänker andra pirater, lite som en miniversion av #Assassin's Creed IV. I nästa går jag iland på en mystisk ö med glömda tempel där man spränger saker och slår dig fram i jakten på det enda vapen som kan sänka Davy Jones. Och det är de facto skoj att spränga och slå på saker.

Jag och Sparrow klättrar längs stora fort, kanar på rep och samlar in pengar i olika minispel. Riktigt samma spelglädje finns dock inte superhjältarnas stad. Och den finns definitivt inte på Monsteruniversitetet. Vore jag du skulle jag överväga att skippa Sulleys äventyr helt, för det känns fruktansvärt långtråkigt jämfört med Karibien.