Han är en ung man i min släkt. Han är killen alla suckar åt. Han är 16 år. Låt oss kalla honom Ali.

"Hur är det med Ali?", kan jag fråga.

"Det är inte bra", säger någon. "Han har ingen ork, han går sällan till skolan. Allt han gör är att spela dataspel."

"Vad spelar han då?", frågar jag.

"Jag vet inte, säger någon. Han spelar väl något."

Den unga mannen har sina problem, jag säger inget om det. Är trött, saknar energi och har därför problem i skolan. Jag är inte insatt i detaljerna, men bra går det inte. Han har fått gå om en årskurs i gymnasiet. Han är en smart grabb, bara utan ork.

"Han sitter bara vid den där datan"

För en del äldre medlemmar i släkten är Ali det där samtalsämnen man tar fram när man behöver sucka. "Han spelar ju bara dataspel, han går aldrig ut", säger en. "Ja, man är ju orolig för hur det ska gå för honom", säger en annan. "Ja, han sitter bara vid den där datan", säger en tredje.

Och jo, det gör han faktiskt. Och ja, även jag kan bli lite orolig.

Battlefield 4 – hjälper eller stjälper unga liv?

Ali finner, föga överraskande, en tillflykt hos mig och mina barn. Ett stort skäl är så klart att vi fattar det här med spel. Vi spelar inte alls lika mycket som Ali, långt därifrån tror jag. Ändå spelar vi ju en hel del tillsammans, jag och barnen, och därför är det lätt för honom att umgås med oss när vi spelar Call of Duty, #Battlefield eller något annat familjespel. Medan resten av släkten, den innehåller inte värst många barn eller ungdomar, tycker att hans spelande mest är något dåligt eller något som står i motsats till något bättre (oklart vad), tycker ju vi att spel är något bra.

Vi vet inte bara hur fängslande spel kan vara, vi vet också att många spel är väldigt sociala. Hur man både kan hitta vänner och upprätthålla vänskap med människor via spel. Och hur det ibland till och med kan vara enklare att ha social kontakt med andra via spel än att ses i verkligheten.

Läser man biografier över många e-sportstjärnor är det faktiskt slående hur många som varit outsiders i skolan, som varit mobbade, haft sociala problem och varit antingen töntarna på skolan eller lidit av depression och diverse bokstavskombinationer. Jag menar inte att säga detta som ett slags stigma eller att dra alla e-sportare över en kam, verkligen inte. Det är bara tydligt att det finns många skickliga e-sportsutövare som mått dåligt, haft rätt stora problem med att passa in i skola och samhälle, men som hittat sin nisch i livet just i spelandet.

Ali passar in på den beskrivningen. Att det inte går bra i skolan kan vara en förlamande stress när man är 16. Jag tror vi alla kan känna av den rädslan oavsett ålder, men samtidigt vet alla som är lite äldre att vad som händer i grundskola och gymnasium ofta har rätt begränsad betydelse för vad man sedan blir i livet. Jag gick natur i gymnasiet bara för att min storebror var väldigt smart och intresserad av naturämnen; det passade inte mig alls och jag gick ut med båda dåliga betyg och bristande kunskaper. Men jag har aldrig fått en fråga om min gymnasiekompetens efter studenten. Problemet är bara att detta är svårt för Ali att se. Dessutom är gymnasiebetygen viktigare än någonsin idag, när i stort sett alla förväntas plugga vidare. Hur ska man kunna göra det om man inte ens tar sig till skolan?

Att hålla snudd på världsklass i League of Legends räcker inte för att imponera på en spelointresserad omgivning.

Det blir självklart inte bättre av att den vuxna omgivningen har en tendens att påtala sin oro för honom – och att samtidigt klanka ner på spelandet. För det är nämligen just spelandet som är hans stora, kanske enda ljuspunkt i livet just nu. Det är den plats i livet han funkar på och bemästrar.

"Det är nämligen just spelandet som är hans stora, kanske enda ljuspunkt i livet just nu"

Släkten är utspridd så vi träffas inte värst ofta, men nyligen gjorde vi det. På vägen dit berättade min son att Ali hade velat spela #League of Legends med honom. Sonen, som är rätt bra men ändå inte jättebra, kollade då upp släktingens ranking. Och fann att Ali var rankad som Platinum V, vilket alltså är på gränsen till att vara Diamond, och därmed kunna bli draftad och spela mer organiserad e-sport. Eller med andra ord: skitbra. Det berättade alltså sonen i bilen och hela familjen (jag, sonen och de två döttrarna) bara: "Va?!?! Men det är ju ascoolt!"

Så in kommer vi i huset där släkten ska äta middag och kan inte hålla oss, störtar direkt fram till honom med frågor om hans ranking, hur mycket han spelar, vad han helst spelar som om han får välja och om han satsar på att bli proffs eller i vart fall ännu mer elit. Ja, svarar Ali, efter nästa säsong räknar han med att vara tillräckligt högt rankad för det. Inte nog med det, han brukade spela #Counter-Strike och nu har ett av världens bästa lag frågat om inte han vill vara med dem. Inte spela i laget än alltså, men ingå i deras grupp och träna med dem. Jag och barnen kör repeat på det som hände i bilen: "Va?!?! Det är ju ascoolt ju!"