Somliga legender är mer fascinerade än andra. Den om kapten Oliver Levasseur, mer känd som piraten La Buse, är just en sådan. Vid sitt livs slut ska han ha stått vid galgen med ett kryptogram hängande kring sin hals. I sina sista skälvande ögonblick sägs han ha kastat pappret mot folksamlingen och förkunnat att den som knäckte koden skulle få hans skatt. 300 år senare är den fortfarande ett mysterium.
Om legenden är sann eller ej är omtvistat. Men vi vet att krypterade texter kring La Buse har förekommit. Och jag vet att legenden om honom är kittlande nog att lägga grunden för ännu ett piratäventyr.
Den mobila versionen av Karibien är förbluffande vacker.
#Ubisoft fortsätter sin lek med världshistoriens mest ikoniska sjörövare. #Black Flag var en triumf, kanske allra mest för striderna till havs mellan piratskepp och spanska galjoner. Där ute, med krutröken och den salstänkta brisen vinande kring öronen, var det också väldigt lätt att glömma bort att det rörde sig om ett Assassin's Creed.
Krispiga Karibien
#Assassin's Creed Pirates kretsar uteslutande kring havet och istället för kampen man mot man handlar det om skepp mot skepp. Här kliver jag in i rollen som en av La Buses förtrogna, Alonzo Batilla, och jag kliver aldrig iland i Havannas hamn eller vandrar längs glittrande stränder. Istället använder jag mitt finger för att greppa rodret och segla runt i ett krispigt Karibien. Striderna är inte sömlösa som i Black Flag. De överraskar med att vara turordningsbaserade och ha en essens av ett klassiskt random encounter-recept.
Jag pekar åt höger eller vänster för att undvika fiendens kanonkulor, varpå skeppet med overklig smidighet hoppar fram och tillbaka. När det är min tur att anfalla är det fienden som försöker parera mina attacker. Men särskilt klyftiga är de inte och det är barnsligt enkelt att sänka dem med kanonkulor i skrovet, använda nickhaken mot svaga punkter och dränka dem i dödliga skott från ovan.
Skiftet mellan seglatserna och striderna är inte sömlöst, men fungerar bra ändå.
Striderna är spelets puls och avsaknaden av tuggmotstånd frustrerar. Å andra sidan lyckas det karibiska havet förföra. Mellan duellerna mot andra skepp seglar jag planlöst omkring och fiskar upp flaskposter som fördjupar berättelsen och spejar med kikaren efter skatter som fördjupar plånboken. Jag åtar mig uppdrag där jag seglar med både tidspress och knivskarp precision mellan minor och hämtar märkliga paket åt en ännu märkligare munk.
Det ska sägas, i för stora lass blir Pirates rätt enahanda. Essen i rockärmen är få och även om det är kul att pynta piratskeppet med olika perks faller de på att det från början inte är särskilt utmanande. Men trumfkortet är den polerade ytan och den känsla av äventyrligt sjöröveri som spelet lyckas ingjuta. Alonzos berättelse är en jag vill följa från start till mål. Döm då av min besvikelse när jag till sist får meddelandet att äventyret fortsätter i och med nästa uppdatering. Jag kanske är gammalmodig, men i min värld ska en berättelse ha en början och ett slut.
