Hur kunde den bli så rörig? Så trög, ofärdig och opolerad. Det fanns ju så mycket kunnande och resurser. Och tid. Så ofantligt mycket tid. #Gran Turismo 5 kostade ett halvt decennium och en och halv miljard kronor att ta fram, och den stora Playstation 3-racern blev sannerligen en gigant; kul att ratta och med hur många bilar som helst att förlusta sig med. Men rörig. Och trög, ofärdig och opolerad.

Men utvecklaren såg och lärde, och #Gran Turismo 6 är i flera avseenden den upplevelse femman borde ha varit. Den är rappare och smidigare, enklare och roligare. Men det har också inslag av sånt som inte borde finnas i ett racingspel årgång 2013, ett par dna-strängar från 90-talet kletar sig kvar i det kanske sista stora racingspelet till Playstation 3.

Vägen till ära, berömmelse och svindyra bilar börjar franskt. Vilket inte alltid är så kul.

Det skiljer "bara" två år mellan Gran Turismo 5 och 6, och det finns gott om tydliga släktdrag. Men det har blivit enklare att hitta, mångfald har ersatts av överskådlighet i de förr så förvirrande menyerna. Jag fattar direkt var bilhandlaren, frikörningen och de sex karriärstegen håller hus. Men jag fattar inte vad #Polyphony har emot genvägar. Krävs andra däck för att delta i ett lopp kommer inte en enda köpare bli förbannad på en direktlänk från garage till däckshop.

Onaturlig intelligens

En svältdrabbad plånbok orkar inledningsvis inte fälla större byten än vardagsbilar, men den suktar mot en horisont med 1200 fordon, varav 120 frestar med helt färskt kött. Man kan med viss trygghet hävda att det finns något för de flesta smaker: trötta och pigga Toyotor, gamla och nya Ford GT, Fiat och Ferrari, Volvo och Veyron, Nissans markbundna raket Deltawing, den bil som rullade på månen 1971. Med flera, med flera. (Månbilen sa du? Jodå, du får rejsa med den. På månen, ja. Nej, idén klarar inte att sudda bort gimmickstämpeln, den detaljen sköter kart, konnerkörning och rally bättre. Även om inte heller de är fantastiska.)

Menyerna har blivit enklare och snabbare än i GT5. Stort tack.

Inte ens Porsches frånvaro får begråtas ostört – en handfull RUF-varianter torkar de tårar som licensproblematik tvingar fram. Fast siffran 1200 krymper ganska avsevärt när man skrapar lite på ytan: många modeller återkommer i olika årgångar och varianter. 43 Skylines ger inte 43 särpräglade smaker, om man säger så.

Indelningen i standard- och premiumbilar redovisas inte längre, och enligt utvecklaren består skillnaden främst i detaljrikedomen i bilarnas inredning. Standardkärrorna kan nu uppgraderas och deras cockpits har blivit mer detaljerade, om än inte lika ögonflirtande som finbilarna.

Väntan på ett anständigt månracinglir är äntligen över!

De halvtrötta vardagsbilarna i karriärens tidiga delar beter sig okej, men endorfinerna hänger slött i ett hörn och betraktar det hela utan större entusiasm. Kanske hade de varit piggare om datorförarna bjudit dugligt motstånd, men det dröjer någon timme in i karriären. Även när ai:n får upp anständig fart beter sig förarna som de programkoddrivna hjärnor de är, med låg trovärdighet och flexibilitet.

Men när du köpt upp dig på en bil med lite jävlaranamma under huven vaknar endorfinerna till liv. Min BMW M5 sträcker ut på Monza och jag glömmer våndan av att ha stoppat 116 000 surt förvärvade credits i bilhandlarens näve utan att få provköra. På Brands Hatch suger det bayerska ingenjörsunderverket sakta i sig plats efter plats; jag jagar ledaren i två varv och går förbi i en av de bortre högfartskurvorna halvvarvet före målgång. Och jag firar triumfen med att senbromsa mig ut i gruset i absolut sista kurvan. Bronsplats för mig och min besvikna BMW, men seger för Gran Turismo 6: såna här resor hade inte varit möjliga utan fantastiska kontroller.