Vi skriver 1735 i kalendern. Femton år har passerat sedan Edward Kenway gjorde den karibiska övärlden till sin – och vår – lekstuga. Vid relingen hittar vi istället Adéwalé, 40-åringen som under sin brokiga tid på jorden hunnit slita som slav, ta del av sjörövarnas gyllene era, det tunga fallet och slutligen anslutit till assassinerna. Vilken resa. Och än är den inte över.

#Freedom Cry tar vid där #Black Flag var som bäst: till havs. I vattnet utanför den franska kolonin Saint-Domingue kastas jag in i en kamp med både tungt beväpnade skepp och naturens urkrafter. Att åter vänja sig vid att manövrera skeppet tar inte lång tid. Jag parerar vågor, låter kanonkulorna regna över mina motståndare och väjer för deras kontringar. Jag är hemma igen, tänker jag. Det blir också det sista jag tänker innan en skyhög våg krossar skeppet mitt och kastar mig överbord.

Navet i Adéwalés fristående historia är passande nog slaveriet.

Saint-Domingue var en av Frankrikes rikaste kolonier i den nya världen. Men bortom exporten av socker fanns en brutal baksida: slaveriet. På plantagen slet de afrikanska slavarna tills de stupade. De utsattes för tortyr, svält, sjukdomar och våldtäkter. Många visste inte vad det innebar att leva. Det är till bakgrunden av detta som Adéwalé, den före detta slaven, spolas iland på Saint-Domingue.

Det är en fond som är omöjlig att värja sig från. Och det modiga storysteget framåt kan behövas då Freedom Cry tar två steg tillbaka från de landvinningarna Black Flag gjorde med spelmekaniken. Här får vi finna oss i att till stora delar vara strandsatta; seglatserna och striderna till havs är försvinnande få. Och det står mer än någonsin klart att Assassin's Creed med fast mark under fötterna behöver en vitamininjektion.

Skriet fastnar i halsen

Det är, uppriktigt sagt, ömsom frustrerande ömsom långtråkigt att tvingas skugga rika handelsmän, tjuvlyssna på dem genom att ställa mig i en klumpigt markerad sfär och duellera mot franska soldater i strider som bokstavligen blivit frånseglade. Att klättra i de låga husen kittlar inte längre några nerver och även om jag utrustas med en löjligt kraftfull hagelbrakare blir många av uppdragen på land en torr historia. Där och då känns det där skriet efter frihet mest som ett rop på hjälp.

Hagelbössan, även kallad blixtpipan, är inte direkt lågmäld.

Men å andra sidan lyckas Freedom Cry fullt ut med ett viktigt och återkommande sidospår. Plantagen från Black Flag är tillbaka och den här gången finns det en poäng med att inte rusa in och börja slakta motståndarna till höger och vänster. Du förstår, blir jag upptäckt börjar fransoserna kallblodigt avrätta slavarna. Och det är både en emotionell och gameplaymässig förlust jag inte kan ta. För att ta mig framåt och låsa upp nya kapitel krävs det nämligen att jag räddar ett visst antal slavar. Spelet piskar mig att smyga bland majsfälten, huka bland buskarna och smyga mig på fienden. Det tvingar mig att tänka.

Att rädda slavar bortom plantagen är däremot inte lika rafflande. I staden Port-au-Prince kan jag inte runda ett gathörn utan att hitta slavar i bur, slavar på flykt, slavar på marken eller slavar på auktion. Räddar jag en av dem fylls samma hålrum snart med en ny slav, och så håller det på. Istället för tunga människoöden känns de som spelmekanikska bromsklossar. Skriet efter frihet fastnar i halsen.

Det är lätt att tappa huvudet när man möter Adéwalé.

Freedom Cry är just detta, ojämnt. Bland uppdragen till land finns höjdpunkter. Att smyga genom en plantage, samtidigt som vakterna svärmar runt mig, och hitta en särskild slav som ger mig koordinaterna till en gömd grotta och väl där fullkomligen kastas in i en vansinnig jaktscen är makalöst. Men å andra sidan finns det de där torra transportsträckorna. Fast å nästa sida finns det den där sista striden till havs, som får det att suga till i magen av obehag. Ja, du fattar. Freedom Cry ger och tar.

Det är till syvende och sist en expansion med en viktig brännpunkt. Det är, trots allt, inte ett "himla DLC" som krystar fram en berättelse och några extra timmar. Det finns en tanke bakom Adéwalés historia och mycket sinnrikt gameplay att utforska. Men saknaden efter den saltstänkta havsbrisen känns, det kan jag inte förneka.