#Consortium påminner som av en händelse om ett av mina absoluta favoritord: sammelsurium. Det vill säga en enda röra. Det är en händelse som ser ut som en tanke, men inte nödvändigtvis på ett negativt sätt.

Steam-sidan för Consortium avslöjar att hela spelet äger rum på ett futuristiskt flygplan och beskriver det som "en rollspelsupplevelse i förstapersonsperspektiv som inte påminner om något annat". Det håller jag inte riktigt med om, hela spelet känns lite grann som om någon tagit alla konversationer i Mass Effect och gjort ett enda spel av dem. Skillnaden är att du spelar som en spelare, som med hjälp av ny teknologi tagit över en framtida människas hjärna, oklart hur.

Det är nu 2042 och legosoldater flyger uppenbarligen omkring över Europa i stora flygplan (som påminner ganska mycket om dagens stora flygplan). När de inte roar sig med krigsspel i något slags retro-3D-arena stolpar de omkring som vore de animerade på 90-talet och klär sig i feta rustningar som laddas upp genom att återvinna diverse skräp. Bokstavligt talat, tomflaskor går bra. Tänk om dagens elbilar hade den batteriteknologin.

År 2042 har mänskligheten förstått nyttan med böjda skärmar.

Det börjar lovande. Jag vaknar i mitt rum ombord på ett framtida legosoldatplan någonstans över Europa, på väg mot ett uppdrag. Eftersom jag i själva verket är en spelare från nutiden har jag förstås ingen aning om vad som pågår. Frågor om just det möts ofta med misstro från mina skeppskamrater, som bästa fall tror att jag skämtar. Men i en härlig metatwist kan jag faktiskt diskutera spelet ifråga med en kille som känner till det (det är trots allt en del av hans historia) och gå in på detaljer om hur det fungerar.

Det är en rolig detalj som gör mig nyfiken på vilka fler roliga påskägg som döljer sig i de många invecklade konversationerna. Spelet består nämligen till 90 % av konversationer med dina kollegor och att vandra genom skeppet, avbrutet av några korta, ganska usla actionsekvenser (varav alla utom en är valfria).

En oslipad diamant

Det dyker upp ett par härligt icke-amerikanska dialekter och många av röstskådisarna är bra och har hyfsade manus att jobba med. Jag finner snabbt min plats ombord och börjar med hjälp av diskreta ledtrådar fatta situationen och lära känna resten av besättningen. Det är lite synd att de har kodnamn som "Rook 15" och "Pawn 1", när resten av karaktärsframställningen är så personlig och detaljerad. Manusmässigt, alltså; grafiskt är det här en värld full av stela skyltdockor, om än med personlighet.

Allt ramas in av en visuellt tillfredsställande, stiliserad grafisk form. Allt är lite celshadeat, med mjuka färger och nästan inga skuggor. Det känns som en tecknad film, men är ofta lite väl enfärgat. Dessutom är alla människor du möter bastant tunnformade och ser lite, lite bajsnödiga ut. Ett annat smärre hinder för inlevelsen är de många buggarna. Skriptningen innehåller en hel del missar och försök inte alt-tabba ut för att kolla klockan, då kraschar spelet. Spara ofta. Det hjälper inte bara till om spelet dör, utan låter dig även prova olika val i konversationerna, som i vissa fall faktiskt har långtgående effekter. Eller åtminstone så långtgående det går i ett fyra-fem timmar långt spel.

Vältrimmade frisyrer och klanderfria kläder i all ära – i dessa händer gömmer sig snuskhumrar.

Jag hade faktiskt skrivit klart en betydligt mer negativ recension av Consortium några timmar innan jag skriver detta. Alt-tab-buggen hade precis kostat mig över en timmes speltid och jag var ordentligt frustrerad. Men jag startade spelet igen för att ta lite skärmdumpar, och innan jag visste ordet av hade jag klarat det. Det här är ett trasigt spel, det är det ingen tvekan om. Men jag är ändå glad att jag tog mig tid att spela igenom det. Det är en unik upplevelse, full av (ofta) välskriven dialog och karaktärer man faktiskt börjar bry sig om. Nu kan jag knappt vänta på del två (som inte kommer förrän 2015) och tre – jag måste verkligen veta hur det går!

Jag är kluven inför att att rekommendera ett spel med så uppenbara tekniska problem. Men spela det ändå, håll fingrarna borta från alt-tab, spara ofta och hoppas på patchar. Jag är glad att jag hittade denna pratglada lilla upplevelse, och det tror jag att du också kommer att vara.