Allting börjar med att jag blir oskyldigt anklagad för att ha mördat en prinsessa. Arga män fängslar och torterar mig, och så kan vi ju inte ha det. Tillsammans med en slagsmålssugen dvärg och en mystisk magiker flyr jag från fängelset, ut i en brutal värld som kan ge mig svaren kring mysteriet för kunglighetens död. Men äventyret hade varit väldigt mycket enklare om vi inte utgjorde spelvärldens absolut klantigaste trio.
Vi gissar att det var vargen som gjorde det
Dvärgen heter Naurim och gillar att slåss med yxa och sköld. Han rusar raskt fram till frontlinjerna där han vevar vapnet som en tok utan att träffa en enda måltavla. Istället är det han som får stryk av goblins, troll och banditer, samtidigt som magikern står strax bakom och försöker trassla fram helande förmågor – något han med klumpiga fingrar förstås misslyckas totalt med.
Tärningen är kastad - rakt i skrevet
Blackguards bygger på papper och penna-rollspelet The Dark Eye som är väldigt populärt i Tyskland. I spelet används tärningar för att avgöra om man lyckas genomföra sina åtaganden, en slumpmässig mekanik som även präglar det digitala spelet. Striderna blir därför lika turbaserade som turordningsbaserade.
Formation: Akvarium!
Min första impuls är att jag spelar helt uppåt väggarna fel, så jag djupdyker ner i de många menyerna och flikarna för att se hur jag kan förbättra min tappra skara klantskallar. Här finns det gott om statistik och valmöjligheter för rollspelsfantaster att förlusta sig i, men för de som inte är lika vana vid karaktärsbygge kan det bli väl mycket information att ta in på en och samma gång. Det finns fem olika kategorier med förmågor, attribut och vapenmöjligheter som investeras i med adventure points jag tjänar under resans gång. Men hur tusan ska jag veta vad jag behöver satsa på? Daedalic hade kunnat vara tydligare här och vänja spelaren in i spelet på ett mjukare sätt.
