Ingen behöver tvivla på var #The Elder Scrolls Online har sina rötter. Det utspelar sig i Tamriel, en medeltida fantasyvärld befolkad av olika raser. Det är ett rätt klassiskt mmorpg med allt vad det innebär av öppen värld, olika allianser och deras konflikter, stridsskolor, levelsystem och questkedjor. Man börjar i områden med enklare fiender och uppdrag, och vartefter uppdragen leder en vidare blir motståndet större i takt med ens eget levlande. Man samlar material att tillverka utrustning och proviant av, man tar del av Tamriels historia och man utför uppdrag som innebär allt från att storma fiendetillhåll till att utföra ritualer. Dessutom finns här en personlig storyline att ta del av.
Jag väljer att spela en templar, en sorts magisk krigarklass, av rasen Nord, som är Elder Scrolls-världens svar på vikingar. När berättelsen börjar vaknar jag upp i någon sorts fängelse och får hjälp av en krigare vid namn Lyris att ta mig ut ur cellen och hitta en farbror som kallas Profeten. Jag får veta att jag blivit avrättad och att min själ är fast här, men att jag kan komma tillbaka till de levandes värld tillsammans med Profeten, om vi bara lyckas klura ut hur. Vilket innebär att Lyris och Profeten klurar, jag gör som de säger.
Elder Scrolls-seriens smutsiga färgpalett hänger med.
Spelet kombinerar sedvanligt mmorpg-innehåll med singleplayer-spelets mekanik – gränssnitt och mushantering är i princip samma som i Skyrim. Det går alltså inte att röra muspekaren fritt utan jag måste använda tangenter för att komma in i menyer eller interagera med föremål och npc:er – eller med andra spelare, vilket försvårar mmo-delen i mitt tycke.
Det personliga mmo:t
Jag tappar tråden lite i min personliga story när jag lyckats ta mig ut ur fängelset eftersom andra uppdrag pockar på uppmärksamhet och jag känner att det är viktigare att evakuera en hotad by än att hitta min mördare. Uppdragen är till en början väldigt linjära, men efter några timmar ställs jag äntligen inför val där mina handlingar får konsekvenser i världen, eller påverkar min figurs personlighet. Eftersom jag älskar personliga storylines ser jag fram mot ännu mer sådant längre fram.
Npc:erna har begåvats med både animation och röstskådespeleri i dialoger, och att höra skickliga proffs som Jennifer Hale, Michael Gambon och John Cleese (!) höjer upplevelsen avsevärt. Tyvärr förtas lite av effekten då dialogerna lyfts in i en ruta istället för att vara kvar i spelvärlden.
Tamriel – stort nog att innehålla fem Elder Scrolls-spel.
Det blir förstås en hel del strid mot diverse fiender (även om man tack och lov har möjlighet att smyga förbi dem), och där känner jag återigen viss teknisk frustration. Det finns ingen autoattack eller möjlighet att låsa mål vilket betyder att jag hela tiden måste vara vänd exakt mot målet och använda musknapparna för att hugga och blocka. Det ger en mer intensiv känsla, men för mig som är van stridssystem från andra mmorpg:n är det en stor omställning. Något som höjer humöret är dock de välgjorda stridsanimationerna som får min templar att se riktigt häftig ut när hon köttar mobs.
Rent teoretiskt är det ett klart godkänt mmorpg som bjuder på storslagna vyer, vacker musik och sköna atmosfärsljud. Min framfart gör skillnad, och det finns gott om quests. Craftingyrken, som sympatiskt nog kräver en smula tankeverksamhet, och vapenslag är till skillnad från klass inte låsta, och man behöver inte gå i lära för att börja levla dem. Dessutom har spelet en snäll inlärningskurva.
Att stoppa ett svärdhugg med nacken ingår inte i detta quest.
Däremot har jag alltså svårt med inlevelsen, förmodligen för att jag saknar de små belöningarna i ljud och grafik – utseende på UI, quest- och kartsymboler, ljuden när jag slåss, samlar eller craftar, ljud från npc:ers förehavanden i städerna i förhållande till vad som händer visuellt, och så vidare. En del handlar förstås om rena buggar och ofärdigt material, men jag antar att jag i fortsättningen måste stå ut med både kontroller och UI.
Trots min avvaktande inställning lyckas The Elder Scrolls Online ändå få in några riktiga fullträffar i spelupplevelse, både av allvarlig och mer humoristisk art. Bland annat måste jag övertyga ett gäng Nords om att slåss för min sak genom att besegra tre av dem i duell. Det ska göras ”the Nord way”, vilket innebär att slåss berusad. Så jag hinkar i mig ett stop mjöd, bilden blir suddig, och så kaxar jag upp mig mot första bästa jätteblondin med väl vald förolämpning. Sådant sätter guldkant på mmo-tillvaron.
Fotnot: Vi återvänder snart till denna tidiga version av The Elder Scrolls Online, och vi berättar om upplevelsen i slutet av nästa vecka.
