Det var inte så här det skulle bli. Det var inte så här jag skulle ta farväl. När Lightning återvänder en sista gång är det till en döende värld – och en döende trilogi.
Jag älskade #Final Fantasy XIII för alla dess kontraster. Hur det tog mig från de scifi-stela korridorerna till ett gränslöst grönt Gran Pulse, och hur den fåordiga hjältinnan blandades ut med lättsinnade Vanille och Snow. Då och då kände jag också starkt för #Final Fantasy XIII-2. Serah och Noel hade ingen tyngd men var åtminstone uppriktiga i sin naivitet, och deras resor genom tiden var minnesvärda. De betydde något.
Största styrkan i Lightnings final är tveklöst striderna.
I #Lightning Returns är det som om inget av detta längre betyder något. 500 år har passerat och när Lightning vaknar upp ur sin kristallsömn är det till en värld på gränsen till den oundvikliga undergången. Dagarna, timmarna och minuterna tickar ner och det är upp till Lightning, guds utsända, att rädda själarna så att de kan återfödas i en ny värld. Jag är inte säker på att de är värda att räddas.
Degraderad till en barbiedocka
Ökenlandskap och gröna fält möter städer där livet ständigt är en fest. Det är platser som på förhand fått hjärtat att dunka men som i efterhand framstår som framstressade och själlösa. Texturerna är utsmetade, bilduppdateringen under all kritik och sidokaraktärerna ser ut som dåliga skämt. Tänk lösskägg. Tänk hattar som svävar ett par centimeter över huvudet. Men deras aparta attiraljer har en poäng: ju fler uppdrag Lightning löser, desto mer krimskrams kan hon spöka ut sig med. Den benhårda hjältinnan har alltså blivit degraderad till en barbiedocka. Vilket öde.
Fast Lightnings garderob är å andra sidan roten till spelets allra främsta sida: striderna. De har stöpts om i grunden och sätter både tajming och din taktiska ådra på prov. Fienderna känns igen med behemoths och ”blobbar” i regnbågens alla färger. Lightning själv är dock oigenkännlig. Hon svidar blixtsnabbt om från lila kostym till aftonklänning och vidare till en fjäderförsedd kreation som Tetsuya Nomura måste hittat i sitt allra mest modeskadade inre. Men viktigare är att olika plagg ger olika resultat. Somliga är perfekta för eldiga formler medan ett annat ger Lightning råstyrka. Hela tiden gäller det att byta kvickt så att de olika mätarna inte körs i bottnen och du lämnas försvarslös.
Möten som borde kännas mer än de gör.
Stridens hetta är het på riktigt. Men i resten av spelet lyser en röd tråd av ojämnhet. I sina värsta stunder känns äventyret som ett enda ogenomtänkt sidouppdrag. Trots att alla är medvetna om att världen strax går under behöver de fortfarande hjälp med följande: "Hitta min docka!", "Hitta min dagbok", "Hjälp min restaurang på fötter!", "Döda femtio monster!" och "Guida mig tjugo meter norrut! (för det är ju så väldigt farligt att spatsera över torget)!"
Nej, sidospåren är långt sämre än XIII-2:s varianter – vilka redan var dåliga. Du gör istället rätt i att lägga energi på de uppdrag som driver berättelsen framåt. De är å sin sida långtifrån fantastiska men här kan du åtminstone ana en gnutta storslagenhet. Att äventyra över Nova Chrysalia och träffa vänner Lightning inte sett på tusen år är fint men inte så omvälvande jag hoppats på. Det känns som om manuset författats av någon som inte har skärvan av en relation till karaktärerna. Men det har jag, och därför skär det sig. När Lightning och Hope träffas är de kyliga som kylskåp. När Lightning och Noel bråkar känner jag inte igen dem. Men om du är envis och gräver djupt nog kommer du hitta stunder som får pulsen att slå. Tro mig, de finns.
Lightning Returns hade behövt mer kärlek och handlag från de som förstår sig på den berättelse som byggts upp de senaste fyra åren. Det hade krävt mer tid att bygga uppdrag och skapa mervärde som eggar snarare än tynger. Tiden hade också krävts till att göra något mer av just detta: tiden.
Det finns stunder som betyder något, om du är beredd att gräva.
Den klocka som tickar ner mot världens slut är snarare en irriterande gimmick än ett berikande moment. Du kan förlänga tiden genom att lösa uppdrag och drastiskt förkorta om du tvingas fly från strider. Men jag får aldrig känslan av Harmagedon, snarare känns det som om jag är på väg att missa bussen.
Och Square Enix missar målet. De hade alla chanser i världen att ge oss en ödesmättad final där domedagsklockan ständigt tickade. De hade chansen att fylla den med levande människor som känner allt det där jag bara kan ana man känner innan slutet: rädsla, ångest, sorg, ja, kanske till och med en slags lättnad för somliga. De hade chansen att ta oss djupare in i Lightning och visa oss vad som döljer sig inom henne som en gång var världens fiende, som sedan blev dödsgudinnans riddare och nu är guds sändebud. De hade chanserna och jag ser hur var och en glider dem ur händerna.
Vad som blev kvar är fantastiska strider, en del väldigt vacker fanservice och ett mediokert rollspel. Så här skulle det inte bli, men så här blev det.
