Mitt sätt att spela multiplayer har förändrats. När jag var yngre - och drogerna hetta #Quakeworld, #Counter-Strike och #Unreal Tournament - vilade upplevelsen tungt på vilka siffror som gömde sig bakom tab-tangenten. Var talet i den vänstra kolumnen högre än det i den högra var jag nöjd och belåten. Något så torrt som träffprocent var också ett effektivt mätverktyg på hur roligt, eller tråkigt, jag hade online.
Idag, när tiden att nöta mig till toppen av poänglistorna inte finns, har jag hittat andra sätt att njuta. En magnifik duell i #Quake Live, som avslutas med en perfekt raketträff i luften, applåderas trots att det var jag som var mottagaren. Händelserna fram till slutsignalen har blivit viktigare än resultatet. Det ställer dock högre krav på spelet.
Det är därför jag, trots allt, har haft roligt i #Battlefield 4. Det finns inget mattesnille i världen som kan förutse vad som händer när 64 spelare, alla med en egen våldsagenda, drabbar samman - det totala underhållningskaoset! För nysläppta Second Assault är det därför både en möjlighet och ett hinder att baseras på banor från #Battlefield 3.
Banpaketet, som fått stå i farstun i väntan på att Dice lagat sitt spel, inleder starkt med en omgång conquest på Operation Firestorm. Ett brinnande vansinne. Du minns säkert det centrala industriområdet från Battlefield 3 och mycket är sig likt på den fronten. Det mesta kan fatta eld, krypskyttar har fått ett par nya favoritvinklar och allt känns överlag lite smutsigare och allvarligare. Med 32 spelare på varje lag och bara fem kontrollpunkter skjuts och sprängs det överallt och det är svårt att inte imponeras av den våldsamma kakafonin. Särskilt när en helikopter blir träffad av en Stinger-robot och kraschar in i en stolpe ett par meter framför mig, vilket får stålet att kapitulera i en hög inspirerad av plockepinn. Klassiskt Battlefield men inte särskilt vågat.
Vackert som en skottsalva i ansiktet
Jag var en av dem som försvarade Operation Metros köttkvarnsaction, trots att den då som nu är smått omöjlig att komma igenom som anfallare i Rush-läget. Den misshandlade tunnelbanestationen brukar bjuda på just det där intensiva kaoset som har blivit viktigare för mig än poängtavlan. Metro, precis som Firestorm, har dock inte genomgått några större spelmässiga förändringar vilket känns fegt. Varför inte hålla kvar i den övergripande nostalgin men ändå överraska, kanske låta buzzwordet levelution skapa nya vägar runt de värsta flaskhalsarna. Istället får vi dynamiskt raserade innertak på några utvalda ställen. Så spännande...
HD-variant av Papers, please?
Caspian Border är däremot svårare att känna igen. Det stora tornet i mitten står kvar, i alla fall en stund, men gränsen har förstärkts med en tiometersmur. Komplett med vakttorn där stängbara jalusier håller ute de värsta motattackerna. Ett naturligt första hinder att överkomma i Rush och första gången jag upplever något nytt i kvartetten. Likt parken på Operation Metro har naturen blivit mer framträdande, här med höstiga toner i rött och gult. Första gången jag sprang igenom en liten sänka var jag tvungen att stanna upp och nicka gillande åt vegetationen, vilket såklart gjorde att jag fick en skottsalva i ansiktet.
Den mest radikala förändringen har skett på Gulf of Oman, vilket också gör den till min favorit. Huset i mitten är ännu inte färdigbyggt och snipers försöker fortfarande förpesta livet för oss andra i byggkranens topp. Inom några minuter sveper dock en våldsam sandstorm in över bukten och täcker allt i en beige gröt. Attackhelikoptrar får svårare att navigera, den begränsade sikten gör det knepigt att särskilja fiender från svajande buskar. Sanden sveper över gatorna och äntligen bjuder Second Assault på något helt nytt. Förstörelsen, som jag har efterfrågat ända sedan Battlefield 3 tog över stafettpinnen från #Bad Company 2, får äntligen blomma ut i de trånga gränderna.
Kvävda explosioner i sandstormen
Återvinning i all ära men jag tycker att banorna kunde ha tagit ut svängarna mer. Överraskat kritikerna istället för att flörta med de redan frälsta nostalgikerna. Att släppa nya slagfält med en prislapp är en omdebatterad företeelse i sig och det gäller att motivera kostnaden - bjuda på något nytt. Där gjorde Battlefield 3 ett bättre jobb, mycket tack vare att varje bunt hade ett eget tema, som intimare strider eller vidsträckta landskap. Att ha uttjatade capture the flag som säljargument håller inte. Second Assault utnyttjar inte heller möjligheterna att stöpa om banorna på samma drastiska sätt som till exempel Siege of Shanghai, vilket jag ser som en lathet. Något #Dice inte har råd med i dagsläget.
