Nysläppta Thief har satt smygspelen på kartan igen, men åsikterna om Eidos nytolkning hoppar från högt till lågt. Så FZ har grävt fram fem högklassiga spel för ljusskygga individer.

Säga vad man vill om nya #Thief (vi har sagt vårt i recensionen), men ingen genre ger samma oövervinnerliga känsla som att smyga i ett bra konstruerat stealth-spel. Att röra sig genom skuggorna och slå ut fiender en efter en, utan att någon vet var du är. Så här följer FZ:s guide till fem högklassiga smygspel.

Deus Ex: Human Revolution

Det är ingen tvekan om att Deus Ex hjälpte till att etablera stealth som undergenre, med sina många vindlande lufttrummor och olika sätt att lösa varje uppdrag på. Men rebooten #Deus Ex: Human Revolution använder samma spelmekanik för att bygga upp en betydligt mer levande värld och för att berätta en stundtals riktigt gripande historia som kretsar kring vad det egentligen innebär att vara människa. Dessutom kan du uppgradera dig själv så att du kan spela precis som du själv vill. Efter några patchar slipper du dessutom bossfighterna: om du liksom jag är en sann stealth-fan kan du helt enkelt smyga förbi dem.

Recension – Deus Ex: Human Revolution

Hitman: Blood Money

Att gömma sig i skuggorna är nog så spännande, men visst är det mycket roligare att gömma sig mitt framför ögonen på sin måltavla? #Hitman: Blood Money är det ultimata Hitman-spelet, med ett gäng lösryckta lönnmördaruppdrag fulla av vinkar till gangsterfilmer och andra spel. Det ultimata sättet att lösa varje uppdrag på är att inte bli sedd, eller åtminstone inte igenkänd, samt att döda sitt offer så att det ser ut som en olycka. Och vägen dit är kantad av förklädnader, listiga lösningar och smarta bakvägar. Hitman-serien plågas av buggar och ojämn kvalité, men när det fungerar är det här de smartaste och klurigaste smygspel som finns.

Recension – Hitman: Blood Money

Dishonored

När Thief-spelen slutade komma efter #Thief: Deadly Shadows uppstod ett stort, svart hål i min spelarsjäl. Jag älskar att smyga och var därför otroligt peppad inför #Dishonored Och trots en bitvis ganska korkad story blev jag definitivt inte besviken. Det här är ett spel som tar smygmekaniker från andra i genren och skruvar upp dem till 11. Vår hjälte, Corvo, börjar med att smyga försiktigt från skugga till skugga och slutar som ett slags vansinnig stealth-superhjälte som kan teleportera kors och tvärs över banorna. En oförglömlig upplevelse i fantastiskt designade, vackra semi-fantasymiljöer.

Recension – Dishonored

Amnesia: The Dark Descent

Aldrig i mitt liv har jag studerat en tegelväggs-textur så ingående som när jag spelade #Amnesia: The Dark Descent. Detta är ett spel där du är helt obeväpnad och måste gömma dig från skräckinjagande monster – att smyga är inte ett val här, det är helt enkelt det enda alternativet. Ett fruktansvärt skrämmande och obehagligt spel, på helt rätt sätt. Det finns många vackrare spel, det finns många spel som är lättare att begripa och som har bättre story, men det finns förbanne mig inget annat spel som är så otäckt som Amnesia: The Dark Descent. Göm dig i mörkret, titta inte på något, det är din enda chans!

Recension – Amnesia: The Dark Descent

Monaco: What's Yours is Mine

I #Monaco är smygandet bara ett sätt du kan ta dig igenom nivåerna på. Beroende på vilken eller vilka karaktärer du väljer att ta med dig kan du hacka säkerhetssystem, förföra vakter eller helt enkelt slå dig igenom väggar – inte det mest diskreta sättet att bryta sig in. Men att smyga sig fram i det emellanåt surrealistiskt vackra från-ovan-perspektivet, där du bara ser det din karaktär ser medan resten av banan är en enfärgad planritning, är en säregen och helt unik upplevelse som alla bör unna sig.

Det är inte alla som lyckas. Ibland blir det fel, ibland blir smygandet till en plåga, eller till en fånig gimmick. Många har använt mekaniken fel, men en spelserie står ut med sin extrema felanvändning av smygande.

Recension – Monaco: What's Yours is Mine

Bonus – smyg-misslyckandet

Jag älskar Assassin's Creed-serien, särskilt den fjärde delen. Att segla på det stora, öppna havet, besegra hela flottor av fiendeskepp och därefter utforska en övergiven tempelruins minsta skrymse och vrå är helt fantastiskt. Men att smyga i den här spelserien handlar mest om att gå långsamt mellan inhyrda prostituerade, gömma sig i buskar som av en händelse är utplacerade mitt i ingenstans och att "lönnmörda" folk med blankvapen mitt på torget, i fullt dagsljus.

Jag kommer aldrig att begripa varför ett så briljant utvecklingsteam misslyckades så kapitalt med smygandet.

Recension – Assassin's Creed IV: Black Flag

Skicka en rättelse